Ågrenska minnen från fornstora dar (om 1879, på ålderns höst). Via Sundsvallsminnen.

– Nå, så småningom hade vi fått med även arbetarna vid verken längre söderut och allesammans samlade sig till Gustavsberg. Där lånade vi pråmar och rådde [sic] oss med brädlappar över till Korsta. I samlad trupp demonstrerade vi så in till staden och till samlingsplatsen.

SÖDRA INFART Parkgatan

Nu till Ågrens minnen från 1879.

– Att jämföra de förhållanden, som rådde då för tiden med dem arbetarklassen nu lever under är som att jämföra den svartaste natt med den ljusaste dag, försäkrar han – och tillägger att han inte vet värre än att höra folk prata om att inte arbetarklassen fått och får det bättre, att den inte vunnit stora framgångar.

 

– På den tiden arbetade vi från kl. 6 på morgonen till kl. 8 på kvällen med avbrott endast för ett par korta matraster. När brådska rådde och brädgårdshamnen låg full av skutor kunde vi få utsträcka arbetstiden till kl. 10 à 12 om kvällarna. Vad vi förtjänade? Ja, vid Strand hade vi 1:80 för dagsverk och mer fick vi inte heller för de dagar som räckt till framemot midnatt. Vintern före strejken stodo många sågverk stilla och till på köpet sattes arbetsförtjänsten ner långt under svältgränsen. Visst jäste det här och där i sinnena, men arbetarna vågade i regel inte knota. Många satte sin enda lit till sin Gud och ledo tåligt, andra slavade som djur utan att tänka på någonting alls. En och annan trodde väl också på möjligheten att framtvinga bättre förhållanden, men de voro alltför få för att kunna göra någonting. Inte en enda tidning fanns på Strand på den tiden om man nu inte räknar med något religiöst blad som höga chefen, grosshandl. Axell, gratis utdelade.

 

– Så en dag nåddes vi på ryktets vägar av underrättelsen att något var i görningen vid andra verk i trakten. Det viskades man och man emellan om att arbetarna lämnat sina arbetsplatser på fastlandet och nu i stora skaror gingo utefter kuststräckan för att få alla med.

 

De drogo förbi Heffners, Ortviken och Tunadal, fortsatte vidare norrut. Någonstans vid Skönvik – eller var det nu var – inskeppade sig den väldiga skaran i pråmar och fraktade sig över till norra Alnön och överallt slöto sig stora skaror till. Överallt stoppades allt arbete. Omsider nåddes Strand. Här liksom på andra håll fanns det nog åtskilliga som av rädsla eller andra skäl icke vågade följa med. Men de uppsöktes i sina hem, plockades fram ur sina gömställen och snart fattades det inte många. Kommo de inte genast hämtades de dagen därpå av de strejkandes patruller.

 

Något tvång eller våld övades visserligen inte, understryker berättaren, men åtskilliga fruktade dock att ställa sig i opposition mot skarorna. En och annan lyckades även hålla sig undan, berättar Ågren, som särskilt minns att en person låg gömd under en brädstapel en hel dag.

 

– Nå, så småningom hade vi fått med även arbetarna vid verken längre söderut och allesammans samlade sig till Gustavsberg. Där lånade vi pråmar och rådde [sic] oss med brädlappar över till Korsta. I samlad trupp demonstrerade vi så in till staden och till samlingsplatsen.

 

Vi hade just kommit till staden på kvällen då vi begav oss i samlad trupp till Svartviksbukten. Avsikten var att ta reda på om de hemmaliggande arbetarna hade så bra livsvillkor att de inte, behövde klaga, menar berättaren, som därmed kommer in på ett av de mest intressanta kapitlen i den stora strejken, ett kapitel som inte närmare berörts i utkomna skrifter. Besöket vid Svartvik har nämligen sitt särskilda intresse därigenom att just vad som därvid utspelades, sedermera togs till förevändning för de många häktningarna. De flesta häktade voro deltagare i utflykterna – ty de voro flera – till Svartvik och anklagades för hemfridsbrott därute.

 

– Vi anlände till Svartvik först sedan de flesta gått till sängs. Men vi väckte dem och de föreföllo, såvitt jag minns, inte alls ovilliga att följa med oss. De berättade att även de – detta gäller särskilt flottningsarbetarna – hade lika uselt betalt som vi andra och dessutom hade de inte ens fått ut sina fattiga slantar på rätt tid. Detta sista blev anledningen till en aktion hos höga chefen. En deputation sändes till honom nästan mitt i natten. Den kom tillbaka med det beskedet att han inga pengar hade. En ny deputation sändes dit – men resultatet blev lika negativt. Då gick vi allesammans till chefens villa, omringade den och det kan ju hända att chefen tyckte det hela såg hotande ut. Resultatet blev i alla fall att arbetarna fick sina pengar!

 

– Under kvällstimmarna hade vi, fortsätter Ågren, gått runt i stugorna och det var sannerligen inte lätt att få tag på alla som av feghet gömt sig undan. En dylik arbetare fann vi gömd i en hopbäddad säng, en annan i en vedbod, etc. Men de följde med till slut.
Ett par episoder från Njurunda hade gamle Ågren särskilt lagt på minnet. Den ena gällde traktens polis. Denne hade fått för sig att han skulle ställa till bråk med de strejkande – man var nitisk även på den tiden – men det skulle han inte ha gjort. Han togs nämligen genast om hand av starka karlar, placerades i täten för de strejkandes tåg och blev fanbärare. Slutligen benådades han och fick löpa sin väg.
 

En reaktion till “Ågrenska minnen från fornstora dar (om 1879, på ålderns höst). Via Sundsvallsminnen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s