– Nå, så småningom hade vi fått med även arbetarna vid verken längre söderut och allesammans samlade sig till Gustavsberg. Där lånade vi pråmar och rådde [sic] oss med brädlappar över till Korsta. I samlad trupp demonstrerade vi så in till staden och till samlingsplatsen.
Nu till Ågrens minnen från 1879.
– Att jämföra de förhållanden, som rådde då för tiden med dem arbetarklassen nu lever under är som att jämföra den svartaste natt med den ljusaste dag, försäkrar han – och tillägger att han inte vet värre än att höra folk prata om att inte arbetarklassen fått och får det bättre, att den inte vunnit stora framgångar.
– På den tiden arbetade vi från kl. 6 på morgonen till kl. 8 på kvällen med avbrott endast för ett par korta matraster. När brådska rådde och brädgårdshamnen låg full av skutor kunde vi få utsträcka arbetstiden till kl. 10 à 12 om kvällarna. Vad vi förtjänade? Ja, vid Strand hade vi 1:80 för dagsverk och mer fick vi inte heller för de dagar som räckt till framemot midnatt. Vintern före strejken stodo många sågverk stilla och till på köpet sattes arbetsförtjänsten ner långt under svältgränsen. Visst jäste det här och där i sinnena, men arbetarna vågade i regel inte knota. Många satte sin enda lit till sin Gud och ledo tåligt, andra slavade som djur utan att tänka på någonting alls. En och annan trodde väl också på möjligheten att framtvinga bättre förhållanden, men de voro alltför få för att kunna göra någonting. Inte en enda tidning fanns på Strand på den tiden om man nu inte räknar med något religiöst blad som höga chefen, grosshandl. Axell, gratis utdelade.
– Så en dag nåddes vi på ryktets vägar av underrättelsen att något var i görningen vid andra verk i trakten. Det viskades man och man emellan om att arbetarna lämnat sina arbetsplatser på fastlandet och nu i stora skaror gingo utefter kuststräckan för att få alla med.
De drogo förbi Heffners, Ortviken och Tunadal, fortsatte vidare norrut. Någonstans vid Skönvik – eller var det nu var – inskeppade sig den väldiga skaran i pråmar och fraktade sig över till norra Alnön och överallt slöto sig stora skaror till. Överallt stoppades allt arbete. Omsider nåddes Strand. Här liksom på andra håll fanns det nog åtskilliga som av rädsla eller andra skäl icke vågade följa med. Men de uppsöktes i sina hem, plockades fram ur sina gömställen och snart fattades det inte många. Kommo de inte genast hämtades de dagen därpå av de strejkandes patruller.
Något tvång eller våld övades visserligen inte, understryker berättaren, men åtskilliga fruktade dock att ställa sig i opposition mot skarorna. En och annan lyckades även hålla sig undan, berättar Ågren, som särskilt minns att en person låg gömd under en brädstapel en hel dag.
– Nå, så småningom hade vi fått med även arbetarna vid verken längre söderut och allesammans samlade sig till Gustavsberg. Där lånade vi pråmar och rådde [sic] oss med brädlappar över till Korsta. I samlad trupp demonstrerade vi så in till staden och till samlingsplatsen.
Vi hade just kommit till staden på kvällen då vi begav oss i samlad trupp till Svartviksbukten. Avsikten var att ta reda på om de hemmaliggande arbetarna hade så bra livsvillkor att de inte, behövde klaga, menar berättaren, som därmed kommer in på ett av de mest intressanta kapitlen i den stora strejken, ett kapitel som inte närmare berörts i utkomna skrifter. Besöket vid Svartvik har nämligen sitt särskilda intresse därigenom att just vad som därvid utspelades, sedermera togs till förevändning för de många häktningarna. De flesta häktade voro deltagare i utflykterna – ty de voro flera – till Svartvik och anklagades för hemfridsbrott därute.
– Vi anlände till Svartvik först sedan de flesta gått till sängs. Men vi väckte dem och de föreföllo, såvitt jag minns, inte alls ovilliga att följa med oss. De berättade att även de – detta gäller särskilt flottningsarbetarna – hade lika uselt betalt som vi andra och dessutom hade de inte ens fått ut sina fattiga slantar på rätt tid. Detta sista blev anledningen till en aktion hos höga chefen. En deputation sändes till honom nästan mitt i natten. Den kom tillbaka med det beskedet att han inga pengar hade. En ny deputation sändes dit – men resultatet blev lika negativt. Då gick vi allesammans till chefens villa, omringade den och det kan ju hända att chefen tyckte det hela såg hotande ut. Resultatet blev i alla fall att arbetarna fick sina pengar!– Under kvällstimmarna hade vi, fortsätter Ågren, gått runt i stugorna och det var sannerligen inte lätt att få tag på alla som av feghet gömt sig undan. En dylik arbetare fann vi gömd i en hopbäddad säng, en annan i en vedbod, etc. Men de följde med till slut. Ett par episoder från Njurunda hade gamle Ågren särskilt lagt på minnet. Den ena gällde traktens polis. Denne hade fått för sig att han skulle ställa till bråk med de strejkande – man var nitisk även på den tiden – men det skulle han inte ha gjort. Han togs nämligen genast om hand av starka karlar, placerades i täten för de strejkandes tåg och blev fanbärare. Slutligen benådades han och fick löpa sin väg.
”Det bodde gubbar i ännu mindre torp i skogen och livet var som i en Slas-roman”
Tidigare publicerat i maj 2018 på Southsaamihistory, också min blogg.
1. Alltid har jag fascinerats av kartor; la nog tidigt märke till något av de sex lapp-namnen på bergen i Attmar.
2. Som barn hölls jag ofta om sommarloven i ett skogstorp tillhörande min bästa kompis familj; torp med mycket hög trivselfaktor i Stormyra, Attmar sn. Vi brukade fiska och gå i skogen.. Samt leka, friidrotta, boxas. På kvällarna läste vi Allers’ roliga historier och spelade kort. Vi hoppade även i hö och lyssnade på Parnevik-och Povel Ramel-skivor. Det här var på 1970-talet: folk hade enkla nöjen då. När vi blev riktigt avancerade, testade vi att övernatta en vecka ute i Bysjön: då spelade vi munspel och Nazareth på kvällarna. Kan ha varit då idéerna om att cykla genom Hälsingland och Danmark föddes. Det bodde gubbar i ännu mindre torp i skogen och livet var som i en Slas-roman.
3. År 2002 – vill jag minnas – vallade jag min gamle vän Bosse upp på en av dessa berg, Lappkullberget. Jag undrar om inte det blev något foto i Samefolket i någon av mina artiklar i numren 9-19/2002 eller 2-3/2003. Lånade nog mina fd frus kamera; kan ha blivit något riktigt bra foto.
4. Samma år åkte jag runt i krokarna med Sundsvalls Museums fotograf och plåtade huvudsakligen immateriella kulturmiljöer. Jag höll ett välbesökt föredrag på Kulturmagasinet; men bilderna därifrån fick jag inte ens låna senast jag frågade!
5. Det är oerhört intressant områden där många flyttningsleder korsas.
6. Vid sjön Marmens östra utlöpare i Ljungan ligger, på norra stranden, byn Vivsta..Där brukade samerna bo över vid vinterbete: längre bort i Tunas norra kärnbygd, i Allsta och Tunbyn brukade också samer bo över. Därifrån är det sedan nära till andra vinterlägerplatser, Sörnacksta och Klissberget samt Södra stadsberget. Häromkring måste härjedalen – och jämtlandssamer ha mötts. Karin Strömberg beskrev en hel del av detta i ”Samerna vid medelpadskusten”, sin uppsats för Phebe Fjellström 1984. Ska lägga in en länk på den.
7. Trakten i övrigt intressant med fornborgar i Skedvik; Tuna; Nedansjö – en magnifik runsten vid Attmars kyrka och en massa samisk historia i södra och västra delarna av Attmar. Bill Gates har varit där! En bänkpressvärldsmästare har bott där i många år. Bruken är spännande men inte så mycket kvar av dom.
8. Jag har ett gammalt pimpelställe på Marmen, men det avslöjar jag icke.
Skvadern är ett märkligt djur, som framför allt förekommer i trakterna runt Sundsvall. Till utseendet är den till hälften hare och till hälften fågel, där huvudet utgörs av haren, medan ryggpartiet är försett med vingar. Enligt sägnen ska det komma sig av att skvadern har en hare till mor och en tjäder till far.
Skvadern omtalades första gången av flottningsinspektor Håkan Dahlmark, som arbetade på Lövudden vid Indalsälvens mynning. På sin fritid var han en skicklig jägare som gärna drog jägarhistorier för sina kamrater. Efter en jakttur i Lunde skog utanför Timrå 1874 kunde han berätta att att han skjutit en bevingad hare, där fjäderdräkten såg ut att komma från en tjäder. Detta förunderliga djur döpte han till ”skvader”. Historian om skvadern kom sedan att fortleva och återberättas, så att den blev allmänt känd i området.
Till Dahlmarks födelsedag 1907 bad hans hushållerska sin systerson, konstnären Halvar Frisendahl, att måla…
Det här aktstycket hade också kunnat lystra till namnet ”Min proletära och stormanna-bakgrund”. Eller min proletära, stormanna- och soldat- och småbondebakgrund”… För komplext är det. Och ej så bara för mig.
Tänkte fokusera på småfolket. Det blir inte svårt.
Trodde länge att vi hade ”cancer i släkten”. Emedan så många drabbades just i hässjösläkten. Men tematik och livsvillkor såsom sulfat- och Gullfiber-utsläpp, kedjerökande, bensin och kemikalier varstans torde vara minst lika centrala faktorer.
Far växte upp i lantlig miljö i Strand, Söråker. Farfar fanns annorstädes, i Norge, körde tåg. Gammelmorfar, dvs fmf, Hilding, arbetade på sulfatfabriken, gissningsvis på sågverk innan depressionen.
Hilding hade ofta skäggstubb på äldre dar och satt alltid i köket och röt STÄNG DÖRA! Men han var egentligen gemytlig och gillade sitt barnbarnsbarn. Näsan var stor och leendet godmodigt. På hans äldre dagar var jag ute där själv och fick en livslektion i potatiskok a la Strand. Och ljuvliga var stunderna i bersån, med saft och bulle eller kubb. Pil kastades, ved höggs. Och – ej att förglömma – lådbil förfärdigades och framförallt förbättrades.
Tiden stod still på Söråker; och någonstans i en annan dimension står jag och Michael – min fars-fyra-år-äldre-än-mig-kusin – fortfarande och tuggar på sura rabarber och spekulerar över livet. Och jag och farmor cyklar till lanthandeln. Leker med bilar i trappen. Tittar på drickareklam ”21”, och Rolf Lidberg-bilder på väggen. Och någonstans tecknar vi Audi 100 och andra bilmodeller och diskuterar och slipar vår gryende besserwisserism emot varandra. Smyger in i Kantóre under trappen. Skriver upp DDR:s och Schweiz’ hockeyspelare på små skrivblockslappar (som hon hade för sin bristande hörsel, så vi skulle kunna kommunicera. Undrar om det är härifrån min förkärlek för SMS kommer …?) åt gammelmormor Amanda. Sitter nära landsvägen och skriver upp bilmärken och nummerplåtar. Pulsar i 1966/67 års djupsnö.
Amanda var en Strandlund; ett namn som ännu bär magi och väcker respekt i Söråker.
Men känslan av Hilding som lyfter mig av bussen, eller när det kommer utrikessamtal till telefonen på väggen och det är föräldrarna som ringer från Amsterdam eller whatever är absolut närvarande idag. Moster Anny som band plastmattor på bron. Besöket i grannhuset där blixten slagit ner.
Farbrorn som kommer in i köket, sätter sig på soffa, vrider händerna helt kort och säger:
– Fridolf ä dö.
Det var brorsan till ‘n Hilding, käre bror som bodde alldeles bakom.
Det är när man tänker på detta svunna sextiotal som man inser att man inte direkt är någon ungdom längre.
Hilding kom dels från en lång rad prominenta män och kvinnor i Viklander-släkten från Norrkrånge, sedermera i Torsboda och Västansjö. Men där fanns också en stark, framträdande markant proletär gren, men som – baserande sig på sin respektive yrkesskicklighet turnerade i landet och med en utgångspunkt som ser ut att vara Kungsholmens glasbruk, sedan via Skönviks glasbruk via Fjäls dito hamnar i trakten. Medelpadsrötterna på denna släktsida är slående om än fotade i flera socknar. Thord Bylund, vår släkting och salig i åminnelse, utredde det extra sorgfälligt.
Mer om släktgrenen och det proletära och forna somrar och andra årstider i kommande Minnesbilder.
Bild från Hässjö Socken Fjäls Glasbruk. Originalet är skadat i hörnen. Ett ansikte är förstört Bilder och uppgifter från Göran Ullberg, HärnösandMin barndoms somrars absoluta nav.Gullfiber, Dödsbringaren och Välsignaren. Digitalt Museum.
"Hvarthelst jag såg" ... Ditt inre och forna Sundsvall 