Utvalda

”De drogo förbi Heffners, Ortviken och Tunadal, fortsatte vidare norrut” – Ågrenska minnen från forna dar (om 1879, på ålderns höst). Via Sundsvallsminnen (dec 2018 (red. maj 2021)

– Nå, så småningom hade vi fått med även arbetarna vid verken längre söderut och allesammans samlade sig till Gustavsberg. Där lånade vi pråmar och rådde [sic] oss med brädlappar över till Korsta. I samlad trupp demonstrerade vi så in till staden och till samlingsplatsen.

Nu till Ågrens minnen från 1879.

– Att jämföra de förhållanden, som rådde då för tiden med dem arbetarklassen nu lever under är som att jämföra den svartaste natt med den ljusaste dag, försäkrar han – och tillägger att han inte vet värre än att höra folk prata om att inte arbetarklassen fått och får det bättre, att den inte vunnit stora framgångar.

– På den tiden arbetade vi från kl. 6 på morgonen till kl. 8 på kvällen med avbrott endast för ett par korta matraster. När brådska rådde och brädgårdshamnen låg full av skutor kunde vi få utsträcka arbetstiden till kl. 10 à 12 om kvällarna. Vad vi förtjänade? Ja, vid Strand hade vi 1:80 för dagsverk och mer fick vi inte heller för de dagar som räckt till framemot midnatt. Vintern före strejken stodo många sågverk stilla och till på köpet sattes arbetsförtjänsten ner långt under svältgränsen. Visst jäste det här och där i sinnena, men arbetarna vågade i regel inte knota. Många satte sin enda lit till sin Gud och ledo tåligt, andra slavade som djur utan att tänka på någonting alls. En och annan trodde väl också på möjligheten att framtvinga bättre förhållanden, men de voro alltför få för att kunna göra någonting. Inte en enda tidning fanns på Strand på den tiden om man nu inte räknar med något religiöst blad som höga chefen, grosshandl. Axell, gratis utdelade.

– Så en dag nåddes vi på ryktets vägar av underrättelsen att något var i görningen vid andra verk i trakten. Det viskades man och man emellan om att arbetarna lämnat sina arbetsplatser på fastlandet och nu i stora skaror gingo utefter kuststräckan för att få alla med.

De drogo förbi Heffners, Ortviken och Tunadal, fortsatte vidare norrut. Någonstans vid Skönvik – eller var det nu var – inskeppade sig den väldiga skaran i pråmar och fraktade sig över till norra Alnön och överallt slöto sig stora skaror till. Överallt stoppades allt arbete. Omsider nåddes Strand. Här liksom på andra håll fanns det nog åtskilliga som av rädsla eller andra skäl icke vågade följa med. Men de uppsöktes i sina hem, plockades fram ur sina gömställen och snart fattades det inte många. Kommo de inte genast hämtades de dagen därpå av de strejkandes patruller.

Något tvång eller våld övades visserligen inte, understryker berättaren, men åtskilliga fruktade dock att ställa sig i opposition mot skarorna. En och annan lyckades även hålla sig undan, berättar Ågren, som särskilt minns att en person låg gömd under en brädstapel en hel dag.

– Nå, så småningom hade vi fått med även arbetarna vid verken längre söderut och allesammans samlade sig till Gustavsberg. Där lånade vi pråmar och rådde [sic] oss med brädlappar över till Korsta. I samlad trupp demonstrerade vi så in till staden och till samlingsplatsen.

Vi hade just kommit till staden på kvällen då vi begav oss i samlad trupp till Svartviksbukten. Avsikten var att ta reda på om de hemmaliggande arbetarna hade så bra livsvillkor att de inte, behövde klaga, menar berättaren, som därmed kommer in på ett av de mest intressanta kapitlen i den stora strejken, ett kapitel som inte närmare berörts i utkomna skrifter. Besöket vid Svartvik har nämligen sitt särskilda intresse därigenom att just vad som därvid utspelades, sedermera togs till förevändning för de många häktningarna. De flesta häktade voro deltagare i utflykterna – ty de voro flera – till Svartvik och anklagades för hemfridsbrott därute.

– Vi anlände till Svartvik först sedan de flesta gått till sängs. Men vi väckte dem och de föreföllo, såvitt jag minns, inte alls ovilliga att följa med oss. De berättade att även de – detta gäller särskilt flottningsarbetarna – hade lika uselt betalt som vi andra och dessutom hade de inte ens fått ut sina fattiga slantar på rätt tid. Detta sista blev anledningen till en aktion hos höga chefen. En deputation sändes till honom nästan mitt i natten. Den kom tillbaka med det beskedet att han inga pengar hade. En ny deputation sändes dit – men resultatet blev lika negativt. Då gick vi allesammans till chefens villa, omringade den och det kan ju hända att chefen tyckte det hela såg hotande ut. Resultatet blev i alla fall att arbetarna fick sina pengar!– Under kvällstimmarna hade vi, fortsätter Ågren, gått runt i stugorna och det var sannerligen inte lätt att få tag på alla som av feghet gömt sig undan. En dylik arbetare fann vi gömd i en hopbäddad säng, en annan i en vedbod, etc. Men de följde med till slut. Ett par episoder från Njurunda hade gamle Ågren särskilt lagt på minnet. Den ena gällde traktens polis. Denne hade fått för sig att han skulle ställa till bråk med de strejkande – man var nitisk även på den tiden – men det skulle han inte ha gjort. Han togs nämligen genast om hand av starka karlar, placerades i täten för de strejkandes tåg och blev fanbärare. Slutligen benådades han och fick löpa sin väg. 

http://minnen.sundsvall.se/sitevision/proxy/databassokning/dokumentsok.4.7339529310dedab39f880001923.html/svid12_7339529310dedab39f880001931/-1799354951/pls/public/minnen.GET_Publ_txt?ID=14153

Not: Länk har avsomnat, vi arbetar på att hitta en som fungerar.

Svenska sägner, del 4: Skvadern

Kulturminnet

Skvadern är ett märkligt djur, som framför allt förekommer i trakterna runt Sundsvall. Till utseendet är den till hälften hare och till hälften fågel, där huvudet utgörs av haren, medan ryggpartiet är försett med vingar. Enligt sägnen ska det komma sig av att skvadern har en hare till mor och en tjäder till far.

Skvadern omtalades första gången av flottningsinspektor Håkan Dahlmark, som arbetade på Lövudden vid Indalsälvens mynning. På sin fritid var han en skicklig jägare som gärna drog jägarhistorier för sina kamrater. Efter en jakttur i Lunde skog utanför Timrå 1874 kunde han berätta att att han skjutit en bevingad hare, där fjäderdräkten såg ut att komma från en tjäder. Detta förunderliga djur döpte han till ”skvader”. Historian om skvadern kom sedan att fortleva och återberättas, så att den blev allmänt känd i området.

Till Dahlmarks födelsedag 1907 bad hans hushållerska sin systerson, konstnären Halvar Frisendahl, att måla…

Visa originalinlägg 193 fler ord

”STÄNG DÖRA!” – Minnesbilder från min barndoms Söråker med lite släktinblickar. Del 1 av 2 eller 3. Svunnet sextiotal.

Det här aktstycket hade också kunnat lystra till namnet ”Min proletära och stormanna-bakgrund”.
Eller min proletära, stormanna- och soldat- och småbondebakgrund”… För komplext är det.
Och ej så bara för mig.

Tänkte fokusera på småfolket.
Det blir inte svårt.

Trodde länge att vi hade ”cancer i släkten”.
Emedan så många drabbades just i hässjösläkten.
Men tematik och livsvillkor såsom sulfat- och Gullfiber-utsläpp, kedjerökande, bensin och kemikalier varstans torde vara minst lika centrala faktorer.

Far växte upp i lantlig miljö i Strand, Söråker.
Farfar fanns annorstädes, i Norge, körde tåg.
Gammelmorfar, dvs fmf, Hilding, arbetade på sulfatfabriken, gissningsvis på sågverk innan depressionen.

Hilding hade ofta skäggstubb på äldre dar och satt alltid i köket och röt
STÄNG DÖRA! Men han var egentligen gemytlig och gillade sitt barnbarnsbarn.
Näsan var stor och leendet godmodigt.
På hans äldre dagar var jag ute där själv och fick en livslektion i potatiskok a la Strand.
Och ljuvliga var stunderna i bersån, med saft och bulle eller kubb. Pil kastades, ved höggs.
Och – ej att förglömma – lådbil förfärdigades och framförallt förbättrades.

Tiden stod still på Söråker; och någonstans i en annan dimension står jag och Michael – min fars-fyra-år-äldre-än-mig-kusin – fortfarande och tuggar på sura rabarber och spekulerar över livet. Och jag och farmor cyklar till lanthandeln. Leker med bilar i trappen. Tittar på drickareklam ”21”, och Rolf Lidberg-bilder på väggen. Och någonstans tecknar vi Audi 100 och andra bilmodeller och diskuterar och slipar vår gryende besserwisserism emot varandra.
Smyger in i Kantóre under trappen. Skriver upp DDR:s och Schweiz’ hockeyspelare på små skrivblockslappar (som hon hade för sin bristande hörsel, så vi skulle kunna kommunicera. Undrar om det är härifrån min förkärlek för SMS kommer …?) åt gammelmormor Amanda. Sitter nära landsvägen och skriver upp bilmärken och nummerplåtar. Pulsar i 1966/67 års djupsnö.

Amanda var en Strandlund; ett namn som ännu bär magi och väcker respekt i Söråker.

Men känslan av Hilding som lyfter mig av bussen, eller när det kommer utrikessamtal till telefonen på väggen och det är föräldrarna som ringer från Amsterdam eller whatever är absolut närvarande idag. Moster Anny som band plastmattor på bron. Besöket i grannhuset där blixten slagit ner.

Farbrorn som kommer in i köket, sätter sig på soffa, vrider händerna helt kort och säger:

Fridolf ä dö.

Det var brorsan till ‘n Hilding, käre bror som bodde alldeles bakom.

Det är när man tänker på detta svunna sextiotal som man inser att man inte direkt är någon
ungdom längre.


Hilding kom dels från en lång rad prominenta män och kvinnor i Viklander-släkten från Norrkrånge, sedermera i Torsboda och Västansjö. Men där fanns också en stark, framträdande markant proletär gren, men som – baserande sig på sin respektive yrkesskicklighet turnerade i landet och med en utgångspunkt som ser ut att vara Kungsholmens glasbruk, sedan via Skönviks glasbruk via Fjäls dito hamnar i trakten. Medelpadsrötterna på denna släktsida är slående om än fotade i flera socknar. Thord Bylund, vår släkting och salig i åminnelse, utredde det extra sorgfälligt.

Mer om släktgrenen och det proletära och forna somrar och andra årstider i kommande Minnesbilder.

Och mer om Fjäls glasbruk här: https://www.st.nu/artikel/vad-finns-det-att-beratta-om-fjals-glasbruk

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är sum-foto017337.jpg
Bild från Hässjö Socken Fjäls Glasbruk. Originalet är skadat i hörnen. Ett ansikte är förstört
Bilder och uppgifter från Göran Ullberg, Härnösand
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 1890_hilding_eugen_viklander_hassjo.jpg
Min barndoms somrars absoluta nav.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är nedladdning-4.png
Gullfiber, Dödsbringaren och Välsignaren. Digitalt Museum.

Vem var Starkotter, och varifrån kommer sägnen? Medelpad i kubik? Valter Jansson i backspegeln (1935)

”MEDELPADSSÄGNERNA OM STARKOTTER” *
AV VALTER JANSSON

Jansson benar vakert och nyktert via Saxo Grammaticus, Tuneld, Hülphers ut frågor kring bevekelsegrunderna för Erik Julius Björners utpekande (1717) av Medelpad såsom Starkotters hemvist på vårt klot.

Vi fortsätter i kommande delarna att mest citera Valter Jansson (I: Ångermanland-Medelpad : årsbok för Västernorrlands läns hembygdsförbund. ; 1935(3), s. 57-69).
det egna resonemanget kommer i kommande två bloggartiklar

Hela texten inkl noter finner du här (via Länsmuseet): https://collectiveaccess.murberget.se/media/ylm_ca_system/images/4/0/0/12541_ca_object_representations_media_40041_original.pdf

Denna uppsats [nedan/PE] är av i huvudsak samma innehåll som två tidningsartiklar, den ena i Sundsvallspostens julläsning den 21 dec. 1929 sid. 5, den andra i SundsvalIs Tidning den 10 aug. 1931 sid. 11. Framställningen har emellertid här helt omredigerats, och en del noter och litteraturhänvisningar ha tillagts.

Starkotter är som bekant, sådan han framställes i de gamla
källorna, en av vår forntids ståtligaste och mest tilldragande
gestalter. Det berättas, att han av gudarna begåvats med ett
liv, som skulle räcka i tre mansåldrar. Många bedrifter hann
han härunder utföra. Bl. a. var han med i det vida ryktbara
slaget vid Bråvalla, där han trots många och svåra sår kämpade med en underbar tapperhet och uthållighet. Om hans stridslystna och okuvliga sinnelag vittnar bäst berättelsen, att ännu, då hans huvud blivit avhugget, fortsatte bålen att
strida.

Utförligast finnas Starkotters bragder omtalade i den
danske historieskrivaren Saxo Grammaticus’ arbete Gesta
Danorum från slutet av 1100-talet. Men även i den västnordiska
traditionen är Starkotter känd både i skaldedikter och

sagor. Man har också framhållit, att ännu i sen tradition i
Skåne funnits berättelser om Starkotter. Mindre bekant tycks
det vara, att även i Medelpad finnas lokala traditioner om
Starkotter, den ena anknuten till Alnö socken, den andra till
Tuna socken. Här nedan skola vi underkasta dessa traditioner en närmare granskning.

grafBild: Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 / 141 (1869-1885).
Projekt Runeberg. länk: http://runeberg.org/famijour/1870/0145.html


1. ALNöTRADITIONEN OM STARKOTTER.

Den till Alnö anknutna traditionen om Starkotter är rätt
fåordig. Man berättar, att på denna ö funnits en jätte vid
namn Starkotter. Hans gård skall ha legat vid nuvarande
byn Stolpås (uttalat staj!is). Dessa sägner äro allmänt kända
både bland allmoge och beläst folk. Vid flera tillfällen har
också Alnö tilldelats det något poetiskt klingande namnet
Starkotters ö.

Man finner samma tradition redan i skrifter från 1700-
talet. I Eric Tunelds arbete Inledning til Geographien
öfwer Swerige** (1741) finner man följande: »Alnöö, en liuflig ö,        ** Förf.framhävn
i hafvet, wid pass 2 mil lång, och 1 mil bred, består af
en Sokn, som är Annex under Skiön. Ther äro twå byar,
kallade Påtta och Påttäng, hart wid then behagliga gården
Stålpås, therest, såsom menes, then stora Jätten Starkoter,
som för sine hielte-dater, och sparsamma lefwerne, är mycket
namnkunnig, har haft sit tilhåll, emedan Historien wittnar,
at han bodt wid Alo Potta, och at han blifwit kallad Alodräng».
Och Abraham Hiilphers skriver i sina kända samlingar från Medelpad (1771)
följande på tal om Alnö socken:

»Berättelser och Fornsagor anföras här åtskillige, särdeles
om Jätten Starkotter, som i Herwara Saga beskrifwes under
namn af Alodräng, och säges hafwa bodt wid Alo Påtta.
Af twå här belägna byar Påtta och Påttäng, hardt wid den
behagelige gården Stålpås, wilja någre Antiquarier sluta dess
hemwist i denna orten, ehuru landet då skulle blifwa nog
tidigt bebodt, efter Starkotters lefnad föres til A. M. 3760».

Redan i Hiilphers framställning lyser det igenom, att Starkotter blivit lokaliserad till Alnön på grund av några lärda antikvariers funderingar över en uppgift i Hervararsagan och några ortnamn på Alnön. Är man något närmare införsatt i den äldre lärdomshistorien, kan man på förhand nästan med bestämdhet säga, från vilken person denna kombination härleder sig. Det måste vara från Eric Julius Biörner.

I E. J. Biörners arbete De Svedia boreali (1717) finner
man också följande: »Att Starkotter, den berömde jätten
och kämpen, varit från Gotunheim (dvs. Norrland enligt
Biörners terminologi), kan ej betvivlas; ty Hervararsagan
berättar följande om honom: Starkotter Alodräng bodde
då vid Alopotta, vilken uppgift i hög grad får sin belysning av förhållandena på ön .och annexförsamlingen till Skön, Alnön, med byn Potta och ängen Pottäng: vad är Alodräng
annat än den hugstore mannen från Alnön? Vad är Alopotta
annat än något med detta namn på Alnön?»l
Man kan efter genomläsandet av dessa rader ej gärna
tveka om att det är härifrån, som Tuneld och Hüphers
mer eller mindre direkt fått sina uppgifter, och det kan heller
knappast betvivlas, att den nu levande folkliga traditionen
om Starkotter leder sitt ursprung härifrån. Men låt oss
undersöka, i vad mån Biörners konstruktion kan anses ha
någon grund för sig. Det kan till en början vara bäst att
granska sagornas uppgifter.

 

”Starkotter är som bekant, sådan han framställes i de gamla källorna, en av vår forntids ståtligaste och mest tilldragande
gestalter.”

 

 

Samernas historia i Midälvaland… Dammar av medelpadsföreläsningar: bokningsbara i vinter, givna veckor!

FÖRELÄSNINGSPROGRAM SAMERNAS HISTORIA MEDELPAD

Medelpadssamer. Sjösamer och andra samer i Medelpad med omnejd – från Åvikebruk över Mottiland till Dellen och upp igen över Brämön till Säbrå.
Om tjugo års rön om samer i Medelpad och deras livsstil. Vad händer före och efter sockenlappsepoken; och vad innebar den? Hur samsades de olika samegrupperna – brukade majoritetsbefolkningen och samerna samarbeta? Om infrastruktur, visten, näringar – och om människoöden. Ca 68 min exkl frågor.


Om Anna och Sigrid Jönsdotter från Njutånger, resan till Ravensworth Castle och om deras liv därefter.
Om dessa sjösamiska systrar och hälsingestintor, sockenlappen Jöns Anderssons och nomadsamiska Cicilia Jonsdotters döttrar och några spännande månader 1786, samt om armod och barn som dör ifrån en. Innehåller även en del om samisak föregångskvinnor som Elsa Laula m fl.
Ca 55 min.

Heliga lundar, trägudar, trummor – och vindkraftverk.
Samer och Sápmi från 300 f.Kr till idag, mellan norska Vestlandet och Ladogas och Ishavets stränder: utmaningar, uppgång, nedgång, framtid?
Ca 80 min lång OBS!

Giisa. Dokumentera Din medelpadssockens samiska historia.
Den perfekta introduktionen till studiecirkelverksamhet i ämnet. Vi går igenom den kända samiska historien i Ditt område; och vi inventerar tillsammans vad vi känner till, och jag hjälper Er att komma vidare. Klassisk ”gräv-där-du-står” förstärkt med senaste rönen om samernas historia. Start med en kort introduktion om Sápmis historia med sydlig knorr. 80min

(har hållit i studiecirklar i Västernorrland och Gävleborg sedan 20 år tillbaka!)


Luyken 1682.

PETER ERICSON är (såklart medelpading och) historiker med mångårig vana och specialiserade sig tidigt på sydliga och maritima samer. Han arbetar nu på en bok med huvudtiteln Bottniska samer, som tar upp de senare årens rön om samerna utmed samtliga bottniska och baltiska kuster där samisk historia är känd samt om Insjöfinland och Mälardalen.

Om Alnö sockens samiska historia. Bidrag till… Ett första försök av flera

Avses även publiceras i kommande nr av Saepmie Times.

Bidrag till Alnös samiska historia  

Alnös samiska (eller inte samiska) förhistoria är föga känd. Det är för övrigt något som gäller hela den svenska kusten. Även om forna östra rikshalvan inklusive Åland på senare år begåvats med ett sådant förflutet av språkhistorikerna. Hursomhelst är inte detta platsen för vare sig spekulationer eller omständliga teorier. Därför nödgas vi starta vår berättelse först i slutet av 1600-talet (det kan dock finnas stor anledning att återkomma till ämnet; då artikelförfattaren arbetar med ett omfattande projekt kallat Bottniska samer eller innanhavssamer).

Samernas historia på Alnön har i nuläget ingen känd, fulländad kontinuitet, utan ter sig rejält färgad av de olika epokerna som annars i vissa andra socknar mera anas. Vi ser först en mycket tydig sjösamisk period 16-1700-tal; sockenlappsepoken (där hästslakt är centralt) griper in och övergår till en period där dessa s k sockenlappar integreras alltmer i bondesamhället. Vinterbetet som alltmer kommer att nyttjas av fjällsamernas renhjordar – välbelagt från 1718 och framåt – blir från ca 1850 alltmer inarbetat på Alnön, samtidigt som det blir allt vanligare emot slutet av 1800-talet att fortsätta med hela eller delar av hjordarna. Dessutom attraheras fjällsamiska renägare från allehanda trakter av Alnön. Fastän det tidigt etableras som i någon mån södra vilhelminasamernas – och i ännu högre grad norra frostvikarnas i Orrnäsfjälls (idag känt som Voernese sameby) vinterbetesdomäner, ter sig också alnöbetet som ett slags nödfalls- eller reservbete, åtminstone i perioder; och det innebär att somliga år kan härjedalensamer vistas där, medan det andra år kan vara västerbottenssamer och åter andra år sydliga jämtlandsamer – men oftast alltså frostvikare. Decennierna kring 1900 kommer parallellt med det tilltagande vinterbetandet en växande skara samiska sågverksarbetare att bebo ön; och bland dessa kombineras hos flera familjer fiske och/eller slöjdande med sågverkspåhuggen.

Clarkes iakttagelse år 1799.
”There is a beautiful island in the bay to which the Laplanders bring annually and about this time of the year (July 1) their reindeer for pasture”, skrev Edward Daniel Clarke under sin resa upp längs norrlandskusten 1799. De flesta bedömare tycks mena att Alnön här avses.

Nilsarnas tid
Efter de intensiva nyttjandeprioderna av sjösamer som etapp på en ofta avverkad sträcka till sjöss från Vibyggerå-Nordingrå via Säbrå-Härnösand-Tynderö och vidare Njurunda kom en hel del av samerna att slå sig ned på Alnön. Strömmingsgrund och andra fiskeställen bör ha varit anhalter,

Under 1700-talets första hälft ser inte Alnö ut att ha haft särdeles många mantalsbokförda samer (här saknas en hel del serier i ministeriallängderna!); och fanns några tycks dessa ha uppehållit sig med de andra samerna i årstidslägrens Skön, Njurunda eller Selånger. Samt naturligtvis – vanligast – Tynderö. Det är väl dokumenterat att man samarbetade intensivt med Sköns samer, vilka är mera synliga i arkiven. Bland dessa syns Sundsvalls första (?) stadslapp Thomas Jonsson ha haft starka band till Alnön.

1700-talet: en samisk högkonjunktur
Nils Andersson var sockenlapp i Tynderö under ett intensivt, turbulent 1760-tal och vistades ofta på Alnön. Helnomadismen expanderar, Nils har bråd tid. Fisken ser ut att gå till. Familjerna växer. Antalet sijther blir fler. Nils och hans hustru Carin flyttar över till trakterna mellan Vibyggerå och Nätra. 1772 får dom sonen Mauritz, som blir namne till sin morfar. Hans första fru avlider sedermera år 1806 i deras, sannolikt, älskade Bölesta (i Nora socken) vid Norafjärden i Ångermanland. Ett antal fiskeredskap och en skötbåt sågs bland hennes ägodelar. Och 23 renar.
De andra Nilsarna var för det första Nils Sjulsson, far till Birstas sockenlapp Nils Nilsson samt till Lucia Nilsdotter som gifte dig med rogstasamen Mats Jönsson i Medskog, Hälsingtuna och för det andra sockenlappen Nils Johansson (ibland kallad Jansson/Jonsson), till synes också han med sjösamisk bakgrund.
En annan väl synlig alnöbaserad sockenlapp (1760-tal) i arkivet är den likaledes utpräglade sjösamen Lars Bengtsson, med högakustenrötter.

Under några mycket intensiva perioder hade Alnö många olika sockenlappar. En av de mera namnkunniga är Pehr Svensson, som vare sig är samisk eller norrifrån; han ska ha varit västgöte. Emellanåt hände det att avskedade soldater eller båtsmän hamnade i sockenlappstjänst. Paret dör tätt efter varandra 1818-1819; frun Maglena Nilsdotter – torde vara alnöfödd – dör i mars 1818 och Pehr själv våren därpå. Andra sockenlappsboställen ligger i Fröst, Hovid och Ås.

Kåte? Ett ortnamn känt tidigt på 1700-talet som vållar huvudbry. Vi har ingen berättelse knuten till namnet. Det måste inte nödvändigtvis vara samiskt.

Ur kvinnors ögon?
Hoppas på att framledes kunna få skriva en enklare uppföljare till denna artikel, där kvinnorna får en större roll. Då forskningsterrängen här så att säga är obanad blir det liksom nödtvunget att gå via männen ,som nämns genomgående tydligare och är de husbönder som noteras i mantalslängder osv.
Icke desto mindre är det ofta kvinnorna som är kulturbärare – såväl bland sjösamerna som bland gruppen sockenlappar, på så vis i det senare fallet att det är med sockenlappsdöttrarna den hugade unge samen ska gifta sig med för att få tillträda som sockenlapp (det var inte så illa ansett under stora delar av 1700-talet; även om motståndet kunde vara nog så påtagligt – med länsmans bössbeslag av just samiska män på kusten åren runt 1760, tvångsbofasthet som tilltog å det kraftigaste runt 1790; men samtidigt med rätt placering med möjlighet att hysa en smärre renhjord, snara fågel, skjuta björn och fiska eller jaga säl. Ändå inte så illa, i en position som skapats utifrån en nationell fördrivningspolitik gentemot sydliga samer!

Åren runt sekelskiftet 1900
Under större delen av året fanns alltså här en skara proletariserade samer. Rätt många av dessa hamnade i Släda. Där växte en slags kåkstad upp, bl a nämns i Sundsvalls Tidning åren runt 1905. Vintertid kulminerade vinterbetesepoken decennierna runt år 1900. Tusentals renar kunde såväl beta (även om södra ön kanske i realiteten rymde 7-800 renar) i området. Man drog vidare antingen på isen på Alnösundet eller tog sig över från Raholmsudden till Nyhamnsudden på Essvikslandet. Norrifrån kom man som regel från Skilsåker/Skäggsta. Jonas Åhrén, i ungdomen skötandes ren för Frostvikens norra samer kunde somliga vintrar ta sina renar till lilla Rödön. En annan väg ut till Alnön gick via Bydalen ut till trakten av Fröst för vidare befodran till Bänkåsskogen med Långmyran; där favoritvinterbetet låg.

 

Ofta beskrivs vinterbetet i samband med ankomst eller avfärd.
Här via
Alingsås Tidning 20 april 1895.

Bild nedan:
En av de jämtländska flyttlag som synts vid medelpadskusten runt sekelskiftet är denna sijte kring 1900. Ser ut att kunna vara en av Lars Larsson Kråiks tidigare rajder (men osvuret är bäst!). Sijte är sydsamiska för flytt- eller kåtalag.

Bildresultat för samer medelpad

”Har du nå bröd idag, bagardjävul”?” – Petrus Gillberg om Branden 1888.

Petrus Gillberg, Gudmundsbyn, Skön, 78 år talar om sina minnen och sitt liv.
Sundsvalls tidning 6 juni 1953 via Sundsvalls minnen.
”Min far var från Gillberga socken i Värmland och tog namnet Gillberg efter sin hemsocken, berättar Petrus Gillberg. Han flyttade till Skön på 1870-talet där han började med skomakeri, gjorde storstövlar till sjöfolk och flottningsarbetare. På 1880-talet startade han diversehandel och bageri i Gångviken; i bageriet arbetade tidvis 10 man.
Den 25 juni 1888, jag var då 13 år, for jag tillsammans med min far till Sundsvall för att hämta varor och den resan minns jag ty det var ju den dagen gamla Sundsvall brann.

Vi hade häst och vagn med oss och lastade paket hos osthandlar Hallström på Storgatan när någon skrek att elden var lös. Ja, vi märkte snart att det dystra, olycksbådande ropet var sant. Den västliga vinden förde redan en frän brandlukt till våra näsborrar och väst på stan vältrade tunga rökmoln upp över husen. Allt eftersom elden spred sig ökades villervallan. Folk grät och skrek, kom springande med sina knyten eller bylten under det de ropade och frågade vart de skulle ta vägen. Det var ingen som svarade dem. Man drog ut möbler och husgeråd på gatorna och bar ut varor ur affärerna.

Det gällde att skynda sig och i hög fart skramlade vi därför iväg över kullerstenarna till Dahlmans för att hämta tyger. Där träffade vi lagerchefen André och A. G. Dahlman, som var en liten, fin och hygglig karl med mörka polisonger. Han var lugn och sansad, där han stod bland balar och säckar fulla av tyger.
– Lasta på det som går, sade Dahlman.
– Nej, det är ju inte uppskrivet, invände André.
– Det får vi reda på sedan av Gillberg, avgjorde Dahlman och klappade min far på axeln.
Så vi hjälptes vi åt och vräkte på ett väldigt lass med tyger i balar eller lös buntar. Min far räckte mig så tyglarna och gav mig en sträng befallning att oförtövat och utan minsta tidspillan köra hem lasset, han skulle själv hjälpa till inne i staden.
Vid Storbron var det en väldig trängsel. Bron var då smalare än nu, såpass att två fordon kunde komma förbi varann, men med mitt stora lass blev bron nästan blockerad. Folket på bron grät och svor när mitt lass hejdade deras brådskande framfart. Man knöt händerna och spottade på mig.
På andra sidan bron såg jag mig tillbaka. Elden drog sig då mot kyrkan. Luften var full av gnistor eller eldflagor, stora sjok av tjärpapp drog förbi. Vid bron ökades trängseln alltmer, det myllrade av folk som hojtade och skrek. När jag en sista gång betraktade det hysteriska virrvarret, erinrade jag mig plötsligt hur jag ibland med en käpp petat i myrstackar. På hemresan såg jag hur Alnö kyrka brann och hörde när klockorna ramlade ner.
Efter branden var Sundsvall utan bröd eftersom bagerierna också hade förvandlats till ruinhögar. I ett och ett halvt års tid måste jag därför dagligen köra ett lass med bröd in till stan från min fars bageri.
Då var Stadsbacken som ett tältläger. Somliga kokade sin mat utanför tälten, andra levde på torrskaffning, men alla köpte sitt bröd av mig, även Rullan och Tivoli. På torget stod stånd vid stånd och där trängdes folk, man köpte och man sålde. När jag kom körande in på det knaggliga torget för att sälja mitt bröd och vattna hästen vid statyn, möttes jag alltid av samma tillrop från brödkärringarna.
”Har du nå bröd idag, bagardjävul”?
Men det var bra gummor, hederliga och rejäla med betalningen, fast väl grovkorniga.
Med det var ett hårt liv för en 13-åring. Vid 5-tiden startade jag hemifrån följd av min mors böner och förmaningar. Var det mörkt gick min far före med en lykta och lyste mig ut på landsvägen under det han gav mig några sista order för dagens affärer. Merändels var det sent och mörkt när jag skulle fara hem, alltid var jag trött. Många kyliga höstkvällar sov jag bland mina tomlådor, hästen fick klara sig bäst han ville. Men jag var bekymrad över de pengar jag bar på mig, som noga skulle redovisas vid hemkomsten och utan mina föräldrars vetskap köpte jag därför en revolver.
Jag hade somnat till en kväll på hemresan när jag väcktes i Stadsbacken av ett förfärligt oväsen. Framför mej skymtade i mörkret ett åkdon med flera män i, som skrek och svor. Min häst den stora, svarta hingsten Ola stegrade sig och gnäggade vilt. Jag var yrvaken och uppskrämd, men uppfattade snabbt att vi höll på att falla i rövarhänder. Hastigt drog jag revolvern och fyrade av ett skott mot de förmenta rövarna. De ögonblick som nu följde räknar jag till de gräsligaste under min långa levnad. Först nu begrep jag vad som verkligen stod på. Min hingst, som gick för lösa tömmar, stegrade sig och gjorde närmanden till hästen framför, ett vackert sto. I skjutsen åkte länsman Sjöstedt, häradshövding Ölander samt Ola Näslund i Ljusta. Den uppsträckning, som nu bestods mej går knappast att tala om. Jag önskade att jag haft vingar så jag kunnat flyga därifrån eller att jorden rämnat och uppslukat mej. Inget sådant hände dock. Länsman ryckte av mig revolvern och försökte vrida om näsan på mig.
Det var med största motvilja jag följande dag besökte dessa herrar för att enligt order be dem om ursäkt. Jag trodde länsman skulle ge mej spö när jag kom in. Han spände ögonen i mej och höll en dundrande straffpredikan. Den som kände länsman Sjöstedt, glömmer inte hans ögon. De var genomträngande och stora. Efter den händelsen blev länsman min vän och beskyddare, men min revolver fick jag aldrig igen.
Efter några år i min fars affär startade jag som 19-åring tillverkning av järnmanglar, som då var en nyhet. Mitt patent på denna tillverkning såldes efter en tid till Andersson och Vidmark. Under åren 1897-1906 ägde jag Finsta bryggeri och hade då sex arbetare samt fem hästar som drog ut dricka. [ — ]
Vid de här tiderna före sekelskiftet hörde man liksom nu talet om att allting var så dyrt.
Då vill jag minnas att mjölkpriset var 12 öre och strömmingen kostade 3 kr fjärdingen. En skrinda ved om en halvfamn kostade likaledes 3 kr. Av detta lass behöll säljaren ett vedträ om veden var såld till stan. Av erfarenhet visste man nämligen att körkarlen behövde ett slagvapen för att freda sig mot allsköns slödder vid utfärden från Sundsvall.
Carolina Olssons foto av Stora torget i Sundsvall från före branden (mot nordost) är daterat 1882-88 och publicerat i Digitalt Museum och originalet finns på Sundsvalls Museums fotoarkiv.

torg-pre88.png

Ogräs eller inte ogräs – det är frågan!

Ogräsets sång

text: Elsa Beskow
musik: H. Palm

Bildresultat för elsa beskow ogräsets sång

Vi äro bara ogräs vi
och kunna aldrig annat bli,
men morska sjunga vi ändå;
hör nu bara på,
ja, hör nu bara på!
Med spett och spjut man hackar oss,
med stora spadar nackar oss;
man rycker, sliter, drar och slår
både höst och vår,
ja, både höst och vår.

Men hur de slå och mota oss,
på nytt vi likväl rota oss
och lyfta käckt mot solen opp
både blad och knopp,
ja, både blad och knopp.
Ni trädgårdsväxter hata oss
och säga, att vi lata oss,
men vi ä´ inte sura vi;
det ä´ ofta ni,
ja, det ä´ ofta ni.

Ej minsta köld fördraga ni;
och bränner solen, klaga ni;
vi ogräs lika morska stå
och må bra ändå,
ja, vi må bra ändå.
Åt all er jämmer skratta vi,
och från ert goda snatta vi;
vi kunna aldrig bättre bli –
vi ä´ ogräs vi,
ja, vi ä´ ogräs vi.

med Dag Vag: