Det här aktstycket hade också kunnat lystra till namnet ”Min proletära och stormanna-bakgrund”.
Eller min proletära, stormanna- och soldat- och småbondebakgrund”… För komplext är det.
Och ej så bara för mig.

Tänkte fokusera på småfolket.
Det blir inte svårt.

Trodde länge att vi hade ”cancer i släkten”.
Emedan så många drabbades just i hässjösläkten.
Men tematik och livsvillkor såsom sulfat- och Gullfiber-utsläpp, kedjerökande, bensin och kemikalier varstans torde vara minst lika centrala faktorer.

Far växte upp i lantlig miljö i Strand, Söråker.
Farfar fanns annorstädes, i Norge, körde tåg.
Gammelmorfar, dvs fmf, Hilding, arbetade på sulfatfabriken, gissningsvis på sågverk innan depressionen.

Hilding hade ofta skäggstubb på äldre dar och satt alltid i köket och röt
STÄNG DÖRA! Men han var egentligen gemytlig och gillade sitt barnbarnsbarn.
Näsan var stor och leendet godmodigt.
På hans äldre dagar var jag ute där själv och fick en livslektion i potatiskok a la Strand.
Och ljuvliga var stunderna i bersån, med saft och bulle eller kubb. Pil kastades, ved höggs.
Och – ej att förglömma – lådbil förfärdigades och framförallt förbättrades.

Tiden stod still på Söråker; och någonstans i en annan dimension står jag och Michael – min fars-fyra-år-äldre-än-mig-kusin – fortfarande och tuggar på sura rabarber och spekulerar över livet. Och jag och farmor cyklar till lanthandeln. Leker med bilar i trappen. Tittar på drickareklam ”21”, och Rolf Lidberg-bilder på väggen. Och någonstans tecknar vi Audi 100 och andra bilmodeller och diskuterar och slipar vår gryende besserwisserism emot varandra.
Smyger in i Kantóre under trappen. Skriver upp DDR:s och Schweiz’ hockeyspelare på små skrivblockslappar (som hon hade för sin bristande hörsel, så vi skulle kunna kommunicera. Undrar om det är härifrån min förkärlek för SMS kommer …?) åt gammelmormor Amanda. Sitter nära landsvägen och skriver upp bilmärken och nummerplåtar. Pulsar i 1966/67 års djupsnö.

Amanda var en Strandlund; ett namn som ännu bär magi och väcker respekt i Söråker.

Men känslan av Hilding som lyfter mig av bussen, eller när det kommer utrikessamtal till telefonen på väggen och det är föräldrarna som ringer från Amsterdam eller whatever är absolut närvarande idag. Moster Anny som band plastmattor på bron. Besöket i grannhuset där blixten slagit ner.

Farbrorn som kommer in i köket, sätter sig på soffa, vrider händerna helt kort och säger:

– Fridolf ä dö.

Det var brorsan till ‘n Hilding, käre bror som bodde alldeles bakom.

Det är när man tänker på detta svunna sextiotal som man inser att man inte direkt är någon
ungdom längre.

Hilding kom dels från en lång rad prominenta män och kvinnor i Viklander-släkten från Norrkrånge, sedermera i Torsboda och Västansjö. Men där fanns också en stark, framträdande markant proletär gren, men som – baserande sig på sin respektive yrkesskicklighet turnerade i landet och med en utgångspunkt som ser ut att vara Kungsholmens glasbruk, sedan via Skönviks glasbruk via Fjäls dito hamnar i trakten. Medelpadsrötterna på denna släktsida är slående om än fotade i flera socknar. Thord Bylund, vår släkting och salig i åminnelse, utredde det extra sorgfälligt.

Mer om släktgrenen och det proletära och forna somrar och andra årstider i kommande Minnesbilder.

Och mer om Fjäls glasbruk här: https://www.st.nu/artikel/vad-finns-det-att-beratta-om-fjals-glasbruk

”MEDELPADSSÄGNERNA OM STARKOTTER” *
AV VALTER JANSSON

Jansson benar vackert och nyktert via Saxo Grammaticus, Tuneld, Hülphers ut frågor kring bevekelsegrunderna för Erik Julius Björners utpekande (1717) av Medelpad såsom Starkotters hemvist på vårt klot.

Vi fortsätter i kommande delarna att mest citera Valter Jansson (I: Ångermanland-Medelpad : årsbok för Västernorrlands läns hembygdsförbund. ; 1935(3), s. 57-69).
det egna resonemanget kommer i kommande två bloggartiklar

Hela texten inkl noter finner du här (via Länsmuseet): https://collectiveaccess.murberget.se/media/ylm_ca_system/images/4/0/0/12541_ca_object_representations_media_40041_original.pdf

Denna uppsats [nedan/PE] är av i huvudsak samma innehåll som två tidningsartiklar, den ena i Sundsvallspostens julläsning den 21 dec. 1929 sid. 5, den andra i SundsvalIs Tidning den 10 aug. 1931 sid. 11. Framställningen har emellertid här helt omredigerats, och en del noter och litteraturhänvisningar ha tillagts.

Starkotter är som bekant, sådan han framställes i de gamla
källorna, en av vår forntids ståtligaste och mest tilldragande
gestalter. Det berättas, att han av gudarna begåvats med ett
liv, som skulle räcka i tre mansåldrar. Många bedrifter hann
han härunder utföra. Bl. a. var han med i det vida ryktbara
slaget vid Bråvalla, där han trots många och svåra sår kämpade med en underbar tapperhet och uthållighet. Om hans stridslystna och okuvliga sinnelag vittnar bäst berättelsen, att ännu, då hans huvud blivit avhugget, fortsatte bålen att
strida.

Utförligast finnas Starkotters bragder omtalade i den
danske historieskrivaren Saxo Grammaticus’ arbete Gesta
Danorum från slutet av 1100-talet. Men även i den västnordiska
traditionen är Starkotter känd både i skaldedikter och
sagor. Man har också framhållit, att ännu i sen tradition i
Skåne funnits berättelser om Starkotter. Mindre bekant tycks
det vara, att även i Medelpad finnas lokala traditioner om
Starkotter, den ena anknuten till Alnö socken, den andra till
Tuna socken. Här nedan skola vi underkasta dessa traditioner en närmare granskning.

Bild: Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 / 141 (1869-1885).
Projekt Runeberg. länk: http://runeberg.org/famijour/1870/0145.html

1. ALNöTRADITIONEN OM STARKOTTER.
Den till Alnö anknutna traditionen om Starkotter är rätt
fåordig. Man berättar, att på denna ö funnits en jätte vid
namn Starkotter. Hans gård skall ha legat vid nuvarande
byn Stolpås (uttalat staj!is). Dessa sägner äro allmänt kända
både bland allmoge och beläst folk. Vid flera tillfällen har
också Alnö tilldelats det något poetiskt klingande namnet
Starkotters ö.

Man finner samma tradition redan i skrifter från 1700-
talet. I Eric Tunelds arbete Inledning til Geographien
öfwer Swerige** (1741) finner man följande: »Alnöö, en liuflig ö,        ** Förf.framhävn
i hafvet, wid pass 2 mil lång, och 1 mil bred, består af
en Sokn, som är Annex under Skiön. Ther äro twå byar,
kallade Påtta och Påttäng, hart wid then behagliga gården
Stålpås, therest, såsom menes, then stora Jätten Starkoter,
som för sine hielte-dater, och sparsamma lefwerne, är mycket
namnkunnig, har haft sit tilhåll, emedan Historien wittnar,
at han bodt wid Alo Potta, och at han blifwit kallad Alodräng».
Och Abraham Hülphers skriver i sina kända samlingar från Medelpad (1771)
följande på tal om Alnö socken:

»Berättelser och Fornsagor anföras här åtskillige, särdeles
om Jätten Starkotter, som i Herwara Saga beskrifwes under
namn af Alodräng, och säges hafwa bodt wid Alo Påtta.
Af twå här belägna byar Påtta och Påttäng, hardt wid den
behagelige gården Stålpås, wilja någre Antiquarier sluta dess
hemwist i denna orten, ehuru landet då skulle blifwa nog
tidigt bebodt, efter Starkotters lefnad föres til A. M. 3760».

Redan i Hülphers framställning lyser det igenom, att Starkotter blivit lokaliserad till Alnön på grund av några lärda antikvariers funderingar över en uppgift i Hervararsagan och några ortnamn på Alnön. Är man något närmare införsatt i den äldre lärdomshistorien, kan man på förhand nästan med bestämdhet säga, från vilken person denna kombination härleder sig. Det måste vara från Eric Julius Biörner.

I E. J. Biörners arbete De Svedia boreali (1717) finner
man också följande: »Att Starkotter, den berömde jätten
och kämpen, varit från Gotunheim (dvs. Norrland enligt
Biörners terminologi), kan ej betvivlas; ty Hervararsagan
berättar följande om honom: Starkotter Alodräng bodde
då vid Alopotta, vilken uppgift i hög grad får sin belysning av förhållandena på ön .och annexförsamlingen till Skön, Alnön, med byn Potta och ängen Pottäng: vad är Alodräng
annat än den hugstore mannen från Alnön? Vad är Alopotta
annat än något med detta namn på Alnön?»
Man kan efter genomläsandet av dessa rader ej gärna
tveka om att det är härifrån, som Tuneld och Hüphers
mer eller mindre direkt fått sina uppgifter, och det kan heller
knappast betvivlas, att den nu levande folkliga traditionen
om Starkotter leder sitt ursprung härifrån. Men låt oss
undersöka, i vad mån Biörners konstruktion kan anses ha
någon grund för sig. Det kan till en början vara bäst att
granska sagornas uppgifter.

”Starkotter är som bekant, sådan han framställes i de gamla källorna, en av vår forntids ståtligaste och mest tilldragande
gestalter.”

FÖRELÄSNINGSPROGRAM SAMERNAS HISTORIA MEDELPAD

Medelpadssamer. Sjösamer och andra samer i Medelpad med omnejd – från Åvikebruk över Mottiland till Dellen och upp igen över Brämön till Säbrå.
Om tjugo års rön om samer i Medelpad och deras livsstil. Vad händer före och efter sockenlappsepoken; och vad innebar den? Hur samsades de olika samegrupperna – brukade majoritetsbefolkningen och samerna samarbeta? Om infrastruktur, visten, näringar – och om människoöden. Ca 68 min exkl frågor.

Om Anna och Sigrid Jönsdotter från Njutånger, resan till Ravensworth Castle och om deras liv därefter.
Om dessa sjösamiska systrar och hälsingestintor, sockenlappen Jöns Anderssons och nomadsamiska Cicilia Jonsdotters döttrar och några spännande månader 1786, samt om armod och barn som dör ifrån en. Innehåller även en del om samisak föregångskvinnor som Elsa Laula m fl. Ca 55 min.

Heliga lundar, trägudar, trummor – och vindkraftverk.
Samer och Sápmi från 300 f.Kr till idag, mellan norska Vestlandet och Ladogas och Ishavets stränder: utmaningar, uppgång, nedgång, framtid? Ca 80 min lång OBS!

Giisa. Dokumentera Din medelpadssockens samiska historia.
Den perfekta introduktionen till studiecirkelverksamhet i ämnet. Vi går igenom den kända samiska historien i Ditt område; och vi inventerar tillsammans vad vi känner till, och jag hjälper Er att komma vidare. Klassisk ”gräv-där-du-står” förstärkt med senaste rönen om samernas historia. Start med en kort introduktion om Sápmis historia med sydlig knorr. 80min

(har hållit i studiecirklar i Västernorrland och Gävleborg sedan 20 år tillbaka!)

Luyken 1682.

PETER ERICSON är (såklart medelpading och) historiker med mångårig vana och specialiserade sig tidigt på sydliga och maritima samer. Han arbetar nu på en bok med huvudtiteln Bottniska samer, som tar upp de senare årens rön om samerna utmed samtliga bottniska och baltiska kuster där samisk historia är känd samt om Insjöfinland och Mälardalen.

Avses även publiceras i kommande nr av Saepmie Times.

Bidrag till Alnös samiska historia  

Alnös samiska (eller inte samiska) förhistoria är föga känd. Det är för övrigt något som gäller hela den svenska kusten. Även om forna östra rikshalvan inklusive Åland på senare år begåvats med ett sådant förflutet av språkhistorikerna. Hursomhelst är inte detta platsen för vare sig spekulationer eller omständliga teorier. Därför nödgas vi starta vår berättelse först i slutet av 1600-talet (det kan dock finnas stor anledning att återkomma till ämnet; då artikelförfattaren arbetar med ett omfattande projekt kallat Bottniska samer eller innanhavssamer).

Samernas historia på Alnön har i nuläget ingen känd, fulländad kontinuitet, utan ter sig rejält färgad av de olika epokerna som annars i vissa andra socknar mera anas. Vi ser först en mycket tydig sjösamisk period 16-1700-tal; sockenlappsepoken (där hästslakt är centralt) griper in och övergår till en period där dessa s k sockenlappar integreras alltmer i bondesamhället. Vinterbetet som alltmer kommer att nyttjas av fjällsamernas renhjordar – välbelagt från 1718 och framåt – blir från ca 1850 alltmer inarbetat på Alnön, samtidigt som det blir allt vanligare emot slutet av 1800-talet att fortsätta med hela eller delar av hjordarna. Dessutom attraheras fjällsamiska renägare från allehanda trakter av Alnön. Fastän det tidigt etableras som i någon mån södra vilhelminasamernas – och i ännu högre grad norra frostvikarnas i Orrnäsfjälls (idag känt som Voernese sameby) vinterbetesdomäner, ter sig också alnöbetet som ett slags nödfalls- eller reservbete, åtminstone i perioder; och det innebär att somliga år kan härjedalensamer vistas där, medan det andra år kan vara västerbottenssamer och åter andra år sydliga jämtlandsamer – men oftast alltså frostvikare. Decennierna kring 1900 kommer parallellt med det tilltagande vinterbetandet en växande skara samiska sågverksarbetare att bebo ön; och bland dessa kombineras hos flera familjer fiske och/eller slöjdande med sågverkspåhuggen.

Clarkes iakttagelse år 1799.
”There is a beautiful island in the bay to which the Laplanders bring annually and about this time of the year (July 1) their reindeer for pasture”, skrev Edward Daniel Clarke under sin resa upp längs norrlandskusten 1799. De flesta bedömare tycks mena att Alnön här avses.

Nilsarnas tid
Efter de intensiva nyttjandeprioderna av sjösamer som etapp på en ofta avverkad sträcka till sjöss från Vibyggerå-Nordingrå via Säbrå-Härnösand-Tynderö och vidare Njurunda kom en hel del av samerna att slå sig ned på Alnön. Strömmingsgrund och andra fiskeställen bör ha varit anhalter,

Under 1700-talets första hälft ser inte Alnö ut att ha haft särdeles många mantalsbokförda samer (här saknas en hel del serier i ministeriallängderna!); och fanns några tycks dessa ha uppehållit sig med de andra samerna i årstidslägrens Skön, Njurunda eller Selånger. Samt naturligtvis – vanligast – Tynderö. Det är väl dokumenterat att man samarbetade intensivt med Sköns samer, vilka är mera synliga i arkiven. Bland dessa syns Sundsvalls första (?) stadslapp Thomas Jonsson ha haft starka band till Alnön.

1700-talet: en samisk högkonjunktur
Nils Andersson var sockenlapp i Tynderö under ett intensivt, turbulent 1760-tal och vistades ofta på Alnön. Helnomadismen expanderar, Nils har bråd tid. Fisken ser ut att gå till. Familjerna växer. Antalet sijther blir fler. Nils och hans hustru Carin flyttar över till trakterna mellan Vibyggerå och Nätra. 1772 får dom sonen Mauritz, som blir namne till sin morfar. Hans första fru avlider sedermera år 1806 i deras, sannolikt, älskade Bölesta (i Nora socken) vid Norafjärden i Ångermanland. Ett antal fiskeredskap och en skötbåt sågs bland hennes ägodelar. Och 23 renar.
De andra Nilsarna var för det första Nils Sjulsson, far till Birstas sockenlapp Nils Nilsson samt till Lucia Nilsdotter som gifte dig med rogstasamen Mats Jönsson i Medskog, Hälsingtuna och för det andra sockenlappen Nils Johansson (ibland kallad Jansson/Jonsson), till synes också han med sjösamisk bakgrund.
En annan väl synlig alnöbaserad sockenlapp (1760-tal) i arkivet är den likaledes utpräglade sjösamen Lars Bengtsson, med högakustenrötter.

Under några mycket intensiva perioder hade Alnö många olika sockenlappar. En av de mera namnkunniga är Pehr Svensson, som vare sig är samisk eller norrifrån; han ska ha varit västgöte. Emellanåt hände det att avskedade soldater eller båtsmän hamnade i sockenlappstjänst. Paret dör tätt efter varandra 1818-1819; frun Maglena Nilsdotter – torde vara alnöfödd – dör i mars 1818 och Pehr själv våren därpå. Andra sockenlappsboställen ligger i Fröst, Hovid och Ås.

Kåte? Ett ortnamn känt tidigt på 1700-talet som vållar huvudbry. Vi har ingen berättelse knuten till namnet. Det måste inte nödvändigtvis vara samiskt.

Ur kvinnors ögon?
Hoppas på att framledes kunna få skriva en enklare uppföljare till denna artikel, där kvinnorna får en större roll. Då forskningsterrängen här så att säga är obanad blir det liksom nödtvunget att gå via männen ,som nämns genomgående tydligare och är de husbönder som noteras i mantalslängder osv.
Icke desto mindre är det ofta kvinnorna som är kulturbärare – såväl bland sjösamerna som bland gruppen sockenlappar, på så vis i det senare fallet att det är med sockenlappsdöttrarna den hugade unge samen ska gifta sig med för att få tillträda som sockenlapp (det var inte så illa ansett under stora delar av 1700-talet; även om motståndet kunde vara nog så påtagligt – med länsmans bössbeslag av just samiska män på kusten åren runt 1760, tvångsbofasthet som tilltog å det kraftigaste runt 1790; men samtidigt med rätt placering med möjlighet att hysa en smärre renhjord, snara fågel, skjuta björn och fiska eller jaga säl. Ändå inte så illa, i en position som skapats utifrån en nationell fördrivningspolitik gentemot sydliga samer!

Åren runt sekelskiftet 1900
Under större delen av året fanns alltså här en skara proletariserade samer. Rätt många av dessa hamnade i Släda. Där växte en slags kåkstad upp, bl a nämns i Sundsvalls Tidning åren runt 1905. Vintertid kulminerade vinterbetesepoken decennierna runt år 1900. Tusentals renar kunde såväl beta (även om södra ön kanske i realiteten rymde 7-800 renar) i området. Man drog vidare antingen på isen på Alnösundet eller tog sig över från Raholmsudden till Nyhamnsudden på Essvikslandet. Norrifrån kom man som regel från Skilsåker/Skäggsta. Jonas Åhrén, i ungdomen skötandes ren för Frostvikens norra samer kunde somliga vintrar ta sina renar till lilla Rödön. En annan väg ut till Alnön gick via Bydalen ut till trakten av Fröst för vidare befodran till Bänkåsskogen med Långmyran; där favoritvinterbetet låg.

 

Ofta beskrivs vinterbetet i samband med ankomst eller avfärd.
Här via Alingsås Tidning 20 april 1895.

Bild nedan:
En av de jämtländska flyttlag som synts vid medelpadskusten runt sekelskiftet är denna sijte kring 1900. Ser ut att kunna vara en av Lars Larsson Kråiks tidigare rajder (men osvuret är bäst!). Sijte är sydsamiska för flytt- eller kåtalag.

Ogräsets sång

text: Elsa Beskow
musik: H. Palm

Vi äro bara ogräs vi
och kunna aldrig annat bli,
men morska sjunga vi ändå;
hör nu bara på,
ja, hör nu bara på!
Med spett och spjut man hackar oss,
med stora spadar nackar oss;
man rycker, sliter, drar och slår
både höst och vår,
ja, både höst och vår.

Men hur de slå och mota oss,
på nytt vi likväl rota oss
och lyfta käckt mot solen opp
både blad och knopp,
ja, både blad och knopp.
Ni trädgårdsväxter hata oss
och säga, att vi lata oss,
men vi ä´ inte sura vi;
det ä´ ofta ni,
ja, det ä´ ofta ni.

Ej minsta köld fördraga ni;
och bränner solen, klaga ni;
vi ogräs lika morska stå
och må bra ändå,
ja, vi må bra ändå.
Åt all er jämmer skratta vi,
och från ert goda snatta vi;
vi kunna aldrig bättre bli –
vi ä´ ogräs vi,
ja, vi ä´ ogräs vi.

med Dag Vag:

 

Vättaberget
Elvira Madigan
Norrmalm
Gammfyrvaktar’n på Bremön
Frida Stéenhoff

Historier om stadsbranden 1888 & annat … ! 

KÖP HÄR: https://docs.google.com/forms/d/1kbqGODSDBiZeKQA9mDGeTfy3sN-BlO8sHlQmitKAvoU/viewform?fbclid=IwAR3KSn6APQpHacrWgW2ddyMTjJU7tfqEnugfOrVgheEpBI5e_UHCypbRlOo&edit_requested=true

Obs priser endast denna vecka:
185 SEk, 500 kr för 3 st .
Du kan också bli återförsäljare!

Man har i ”Hallen” känt sig individuellt betjänad, men har alltid haft en känsla att mannen eller kvinnan bakom disken gett sig tid. Och det är något som uppskattas i en tid, då alla rusar förbi varandra.

”Där Gustaf Adolfs-statyn nu står, där stod gammalt tillbaka en tant som sålde kaffe för 5 öre koppen. Starkt rykande kaffe under kalla höstdagar var välkommet, inte minst för alla de landsbor som sökte sig till staden över fredag och lördag för att göra affärer och vilka var goda kunder för torgets affärsmän. På torget fanns också ett stånd, där man kunde köpa varm soppa, köttsoppa, ärtsoppa m.m. Man satt på en långbänk under ståndets tak, och det var en livligt frekventerad ”restaurang”, billig och snabb betjäning var det. Man hade inte så stora fordringar på den tiden. Ett livligt inslag i torgbilden var det också, då lapparna kom nedåt våra trakter. Då ställde de sig på torget och bjöd ut sina produkter.”

 

Saluhallsveteraner:

Saluhallens köpmän har generationer som kundkrets

 

En veteran inom Saluhallens köpmannakår är fru Elna Berg med inte mindre än 32 år i ”Hallen”. Mycket har förändrats under denna tid i staden, och man kan väl säga, att Saluhallen i viss mån avspeglat tidens skiftningar. Här var en sammanstrålningspunkt om någonsin där man under vänligt gemyt gav sig tid på båda sidor om disken att utbyta tankar om vardagens enahanda. Det är just därför den där genuint varma samhörighetskänslan mellan kund och expedit uppstått. Man har i ”Hallen” känt sig individuellt betjänad, men har alltid haft en känsla att mannen eller kvinnan bakom disken gett sig tid. Och det är något som uppskattas i en tid, då alla rusar förbi varandra.

Men långt innan fru Berg i juli 1922 kom till Saluhallen hade hon haft sin affär på torget. I hela 21 år fanns hon där bakom sitt stånd mitt emot stadshuset och i nära grannskap av stadens grundläggare Gustaf II Afolf.

– Det är mycket som förändrats under tidernas lopp, säger fru Berg, då vi får en pratstund mellan bestyren med uppackningen i nya Saluhallen. Om man tänker på frukt bara, så fanns det inga tomater och inga bananer, när jag började. När de två fruktsorterna kom, var det många människor som inte kunde äta dem på grund av smaken. Förpackningarna var helt andra förr. Stora och tunga tunnor med frukt eller 150 kiloslådor fick man hantera. Nu är ju allt lätt förpackat så att det går smidigt att handskas med varorna i lagret. Folk handlade på ett helt annat sätt förr. Kött var det kanske en gång i veckan på bordet i de flesta hem. Grönsaker var inte uppskattat på samma sätt som nu. Handlaren hade litet grönsaker i en bunke. Man sålde också efter helt andra mått, äpplen litervis, morötter och rödbetor i kappe, likaså potatis i spannmått. Det var lång arbetsdag bakom disken, först vid 7-8-tiden på kvällen slog man igen. Och ofta fick man därefter gå ned till båtarna eller tåget och själv dra hem varorna.

 

Det var rätt små affärer i Saluhallen, då vi började. På torget hade vi haft stora affärer, och vi tog med oss huvudparten av kunderna ned till hallen. Så småningom ökade kundkretsen för alla affärsmän därnere, och med tiden blev Saluhallen något av ett affärscentrum. Och vi hoppas givetvis, att våra kunder skall följa med oss till den nya hallen.

 

På tal om gamla torget, så var det också en pregnant bild i stadens liv. Där Gustaf Adolfs-statyn nu står, där stod gammalt tillbaka en tant som sålde kaffe för 5 öre koppen. Starkt rykande kaffe under kalla höstdagar var välkommet, inte minst för alla de landsbor som sökte sig till staden över fredag och lördag för att göra affärer och vilka var goda kunder för torgets affärsmän. På torget fanns också ett stånd, där man kunde köpa varm soppa, köttsoppa, ärtsoppa m.m. Man satt på en långbänk under ståndets tak, och det var en livligt frekventerad ”restaurang”, billig och snabb betjäning var det. Man hade inte så stora fordringar på den tiden. Ett livligt inslag i torgbilden var det också, då lapparna kom nedåt våra trakter. Då ställde de sig på torget och bjöd ut sina produkter.

”Fru Margit Thelander-Broman har i hela 30 år haft affär i Saluhallen, och hon berättar att då hon för 36 år sedan kom till Hallen, då fanns det ingen värme. Hela Selångersåns kajer ända från Tivolibron och upp till Fisktorget var kantade med fiskebåtar varje morgon.”

 

Fru Margit Thelander-Broman har i hela 30 år haft affär i Saluhallen, och hon berättar att då hon för 36 år sedan kom till Hallen, då fanns det ingen värme. Hela Selångersåns kajer ända från Tivolibron och upp till Fisktorget var kantade med fiskebåtar varje morgon. Det var också andra möjligheter för inköp den tiden. Då måste man göra sina inköp flera dagar i förväg. Nu kan vi rekvirera varor från Göteborg eller Trondheim o. har dem här dagen därpå. En sak som också har blivit mera markant nu för tiden, det är att kunderna köper mera filerad vara nu. Det är den knappa tiden som gör detta. Många husmödrar har ju förvärvsarbete, och det gäller att spara tid.

Med den nya butik som nu här skapats, blir det helt andra möjligheter att hålla rik sortering o. kylmöjligheter. Det har ju varit en affärsmans strävan, men möjligheterna har ju varit begränsade.

(Källa: Sundsvalls Tidning 1954-11-17 via SUNDSVALLSMINNEN)

Bild: Samtida fotografi,;sannolikt illustrerade dessa foton kust denna text.
Norrlandsbild via Sundsvalls Museum och Digitalt Museuu.
Bildtext: ”Gamla Saluhallen i Kvarteret Hälsan.”
Länk till denna och ytterligare tolv fotografier från Saluhallen: 
https://digitaltmuseum.org/021016528382/gamla-saluhallen-i-kvarteret-halsan/media?slide=0

L

 

Hej alla!

Säregna bilder från vårt kära gamla Norrmalm, den sanna (?) historien bakom Elvira Madigan, läget i Sundsvall efter branden, historier om den myllrande hamnen! Flera högupplösta gamla och okända kartor samt arbetarbilder.
Unika miljöer i årets kalender – SUNDSVALLSKALENDERN 2020.

Vi hade så när som avvecklat kommande års kalender när detta inträffade.

Hur gör ”jag” nu då, om jag ska få denna kelnder att fortleva?

Enkelt: beställ här

Betala i november eller vid leverans.

Peter Ericson

https://docs.google.com/forms/d/1kbqGODSDBiZeKQA9mDGeTfy3sN-BlO8sHlQmitKAvoU/edit?fbclid=IwAR3KSn6APQpHacrWgW2ddyMTjJU7tfqEnugfOrVgheEpBI5e_UHCypbRlOo