Slaget vid Selånger och stadsbränder 1681-1888 (ur Sundsvallskalendern 2019)

Fragment om Slaget vid Selånger 1721

Katastrof på katastrof 1709-1721: Poltava, karolinermarschen (Katastrofen på Öjfjället) med 3 000 ihjälfrusna och hundratals lemlästade och livstidsinvalidiserade. Peter den Store profiterade på den illa tsta svenska armén och angrep utmed Bottenhavskusten; efter att ha förhärjat östra rikshalvan dvs Finland i sju år. Våra kustsocknar hade under flera år emot tusenals flyktingar från Österbotten och andra delar av Finland.

Huvuddelen av texten är ur bloggen Tailor & Arms, och en text av  Anders Larsson som tituleras: ” Det sista Karolinska slaget vid Sundsvall/Selånger år 1721″ (2016).   https://www.tailorandarms.com/2016/04/25/273/ Larssons material finns också här, i Anders informerar: https://www.tailorandarms.com/category/anders-informerar/
Sundsvall försommaren 1721

År 1721 hade återigen en rysk galärflotta siktats utefter Norrlandskusten på sin väg norrut. Länsstyrelsen (då i Gävle) sände major Johan Henrik Fieandt till Sundsvall för att organisera stadens försvar. Tidigt om morgonen den 25 maj red jämtlandskavalleristen on Nandelstadt med två andra i sporrsträck till Galtberget söder om staden. Där väntades en rysk flotteskader passera inom kort. Nandelstadt siktade snart flotteskadern och konstaterade att: ”han fants bestå af 33 galerer, 33 lådjor och 33 slupar, alla fullastade med folk och krigsrustningar”.
Vårdkasar tändes utefter kusten. På sin väg norrut brände ryssarna Galtströms järnbruk och skövlade Löruddens fiskehamn.

Ryssarna kommer
Nu landsatte ryssarna trupper vid Mon söder om staden. En del galärer anföll med kanoneld rakt mot staden ”skiutandes längs gatorna och hwar han folk märka kunnat”. Samlade på torget stod de 60 jämtlandskavalleristerna och fick den fientliga kanonelden rakt på sig, och tillsammans med den, flygande torvor, stockar och stenar så att man blev tvungen att retirera ut ur staden till västra stadsbron.
Lt. Daniel von Nandelstadt mindes Slaget vid Selånger i december 1771 (dvs femtio år efteråt)

”Han delte wåra Ryttare i 2:ne troppar. Jag med den ena blef qwar i Staden. Han afmarcherade och flanquerade Stadslöten — Under det at jag och Corporal Philfeldt med 2 man woro sysselsatta, at sätta eld på fyra lastade Köpmansskiepp, samt Magazins huset fult med Spanmål, Kött och fläsk, tjära och krut, tillika med 6 för Kronans ny byggda Galerer på det sådant ej skulle falla i fiendens händer, afmarcherade Rytteriet ur staden till wästra Stads bron, —- Jag gaf min häst courage, så at han gick med mig öfwer älfwen, därifrån Philfeldt och hans häst måste af manskapet uphielpas. Wi marscherade undan de antågande Kosackerna något öfwer 1/4 mil till Kungsgården i Selånger Sokn där wi wände om och Kosackerna ryggade till förenämnda bro; när wi åter satt oss vid Walla gård blefwo wi af Ryska infanteriet omringade. Lieutnant Lindstedt blef skuten vid Walla port, som sedan fants vara skiedt af fem pistol kulor. Jag högg mig något längre fram, tills jag efter fem svårare blessyrer blef fången. — ”

”2:re trompetaren vid vårt Cawallerie, Johan Hindric Ruckteshell, en Curländare som följt med från decenten på Seland…hade mer än vanlig styrka och färdighet, så att han öppnade väg genom Ryska infanteriet för sig sjelf, jemte 10 à 12 Ryttare” —–

KAROLINERPENTAX Image

” … Se’n sta’n brann”. Bränder 1681-1892 samt om 1888 års brand eftermäle och -räkningar.

Staden brann å sitt ursprungliga läge 1681, tämligen omfattande 1803 (det var då som en hel del av de husvilla stadsborna fick husly ute på Alnön) – den dåförtiden mest omtalade stadsbranden i landsorten. Bränder har också ägt rum 1877 och vid ett flertal samt givetvis mindre bränder.
Stadens handlare blev husvilla – inte minst 1888, och tillfälliga stånd och bodar byggdes upp runt torget och utmed nyanagda Sjögatsesplanaden. Ralf Dufvenberg skrev i nutid om tiden runt branden utifrån ett södermalmsperspektiv:

En våldsam byggboom.
Före branden fanns det fyra byggnadsfirmor i staden och det kom folk från hela landet som titulerade sig som ”byggmästare” även om de icke kunde slå in en spik. Det blev en våldsam byggnadsrush i den egentliga staden under något så när ordnade förhållanden och efter en fastställd byggnadsplan, men på Stenhammarens oreglerade vretmark byggdes utan byggnadsnämdens tillstånd och nästan hur som helst. Därav kom det sig också, att ett makalöst gytter av byggnader kunde uppstå, som mellan Albäcksgatan, Fredsgatan ovanför Bergsgatan, och som i folkmun fick det betecknade namnet ” Den stora oredan ”. Trots sitt brandfarliga byggnadssätt var stadsdelen märkvärdigt förskonad från eldsvådor. Den 27 juli 1892 inträffade emellertid den största brandskadan i stadsdelens historia. Det var i det konglomerat av byggnader som gick under namnet ”Den stora oredan” som låg ett stycke söder om Bergsgatan mellan Fredsgatan och upp till Albäcksgatan som branden härjade i ett antal gårdar och uthus. Signatur ”Ravaillac ” skriver: ”Om den senaste stora branden äro åtskilliga nyheter i omlopp härstädes och man och man emellan glunkar man temligen högljudt, att det ej står alldeles rätt till, men då ingenting ännu åtminstone faktiskt bevisats, så få de utpekade herrarna tills vidare gå fria, oåtkomliga av för lagens hämnande arm, men oblidkeligt brännmärkta af allmänna opionen” En sak, som hvad branden beträffar skarpt förtjenar nagelfaras, är brandkårens hardt när oförlåtliga söl. — En styf halftimme passerade, ifrån det signal gafs och kåren hann fram till brandstället och då man vet att högst 10 minuter bör åtgå härför, så må ingen undra på, om om allmänna meningen f. n. — Tilläggas bör dock, att när manskapet hunnit fram till platsen arbetade de utmärkt och gjorde allt för att taga igen den förlorade tiden. (Södermalms brandstation låg på Södermalmsgatan 24 och i en annan bok står det att branden inträffade 13 november 1891).
Vid Södermalms skola låg tidigare på västra sidan mot Fredsgatan ett träskartat område som av folkhumorn kallades för ”Katthavet”. Det var genomflutet av en bäck som fortsatte nerför nuvarande Erstagatan och långt tillbaka mynnade ut i Stadstjärnen , dvs nu Vängåvan. År 1905 dränerades ”Katthavet” och bäcken fördes i en underjordisk ledning till stadens avlopp. (Dufvenberg, källhänvisningar kommer ut i dec 2018 via bloggen Southsaamihistory)

Vi som står bakom Sundsvallskalendern kommer att producera mer material kring stadsbränderna och annan sundsvallshistoria under 2019-20.

1870-talets Sundsvall: Europas Kanton eller Peking/Beijing/北京/Běijīng?

Sundsvall 1872: ”icke mindre än [475] utländska fartyg, som för tillfället lågo på revieret och lastade, och hurusom stadens handlande för att förse dessa fartyg med deras förnödenheter hade inrättat flytande butiker, det will säga handelsbodar bygda på pråmar, hwilka rodde ut till fartygen eftersom dessa inte kunde komma intill hamnbryggan — ”

 

HAMN

1870-talets Sundsvall: Sveriges eller Europas Kanton eller Peking/Beijing?

”Då en af wåra bekanta, som i början af sommaren gjorde ett besök uppe i Sundswall, här om dagen för oss utbredde sig öfwer det lif och den rörelse som råda inom detta sträfsamma och handlingskraftiga samhälle, och han derwid nämnde hurusom ångbåten, hwilken förde honom in i Sundswalls hamn, derwid måste passera mellan icke mindre än fyrahundrasjuttiofem utländska fartyg, som för tillfället lågo på revieret och lastade, och hurusom stadens handlande för att förse dessa fartyg med deras förnödenheter hade inrättat flytande butiker, det will säga handelsbodar bygda på pråmar, hwilka rodde ut till fartygen eftersom dessa inte kunde komma intill hamnbryggan, sålunda framställande ett motstycke till det stimmande affärslifwet i Shanghi och Kanton; när wi hörde detta, tyckte wi att redan det war wackert för en liten stad uppe i Norrland. När wi widare hörde hurusom Sundswalls affärsmessighet ingalunda utesluter sinnet för wetenskap, litteratur och skön konst; hurusom wår wäns wärd, på det, tiden ej skulle göras hans gäst lång, stälde till hans förfogande en boksamling, upptagande allt nytt och wärderikt som den swenska bokmarknaden för närwarande har att erbjuda; hurusom ett teatersällskap kunnat hela tre månader uppehålla sig i nämnde stad och weckan efter sin afresa skulle efterträdas af ett annat, hwilket lofwade sig för en lika vacker sejour derstädes; – när vi hörde allt detta, och sedan tänkte på den wälwilja med hwilken Kapten Puff för sin person i Sundswall blifwit omfattad; då fyldes wår själ af beundran och wårt hjärta af sympati för detta lilla norrlänska samhälle, så framåtsträfwande, så imntelligent och så frikostigt, äfwen wid hägnandet af de andliga intressena,”

”Saxat” ur Norrbottensposten 5 september 1872.
Via Kungliga blibliotekets söktjänst.

GULHUSENA, råpärena och Buss 16

GULHUSENA, råpärena och Buss 16

Två nyfikna smågrabbar på varsin cykel
Så nära travbanan och allt.
Jättelika hus.
Om thinner- och mopedbensinsniffningen
visste vi ännu inget då.
Det var Gulhusena som byggdes.

Stor-panncentralens enorma skorsten
vippande, vickande
Hur den till sist dinglade på plats
– detta etsade sig fast, brändes i minnet fast
lika starkt som brinnande Tjorven nära Högomsskolan
något år före. Alltså postbilen.

Onedin och Brännbacken
Sällan i sta’n
mera på Alnön
Orientering på Kaptensgatan
Lägerskola i Österström
Avslutning i kyrkan
med ruinen intill

Buss 16 över Håkanstået, men ”Marabou” på 10:an.
Åkte han, månntro, bara runt för att få värme.
Skenet höll han uppe, talade om sig själv i tredje person.

Gamla Busstation med vågen
med dom hårda korten
Härifrån for vi med Hasselabussen
Av klev man i Lindsjöbacken
Vilse gick vi, och på Nisses varubuss handlade vi
Man kunde bada i Gryttjen
Och cykla till Långskog
Allteftersom utvidgades turerna
till jungfruturen runt hela Hälsingland.

Men redan då vi var sju-åtta nånting
åkte vi på E4. Och tog av mot Nykvists stuga i Nolby.
Femmilatur, inga mobiler.
Rå potatis som enda kost, tveksamt nöje.

Forts följer

Bild: Norrlandsbild 1949, via Digitalt Museum och Sundsvalls Museum.

Konsum Bergsåker

Miljonprogramspojken. Anteckningar från Vi, Baldersvägen och nåt om Granlo.

Miljonprogramspojken   

Jag kommer från enkla arbetarvillkor.

Morfar Elis i ung och sällsynt toppform.
elis ung

vi

Morfar hade en blygsam sjukpenning (grav rygg-arthrtitis, kunde gå med största möda) och mormor arbetade på fabrik. Jag växte upp med tonårsföräldrar; varannan vecka på Alnön hos Jenny och Elis i deras trånga HSB-lägenhet och varannan hos farmor i Haga. Potatis köpte vi hos bonden intill, i Vi. Minns en dövstum pojke i lekparken och de flesta ungarna var snälla. Lekparken var annars materiellt sett livsfarlig. Mors kusin fick också barn som barn; och sonen fick heta Peter som jag. Han kallades Pelle; men han blev ihjälkörd av en lastbil när han var 14 år. Den dagen var tung.

Morfar var en spelevink; tungt komma upp på morgonen men på dagarna drygade han ut sitt levebröd med att klippa håret på gubbarna i grannskapet och måla tavlor. Gustav Andersson hade radiohandel och fick otroligt nog ha sin verkstad i vår kvart. Morfar gillade tekniska prylar mitt i allt musicerande; en win-win-situation och med förhållandevis högteknologiska skivspelare underhöll Elis kvarteret med Owe Thörnkvist och Jularbo även då hans eget dragspel vilade.

Min lilla hand i farmors större på väg till Didner’s damkonfektion, där hon arbetade. Busbacken med hela stan under sig. Hon fick cancer och dog, hon var bara 54 år; jag var bara sex år. Sorgen går igenom alla seklen än idag.
Somrarna spenderades hos fabrikarbetare Hilding Wiklander, gammelmorfar och Amanda, gammelmormor, född Strandlund. Deras gård var fridfull och tilltagen. Hilding brukade lyfta ner mig från bussen, minns jag. Vi åt bigarråer och sura rabarber. Fars kusin Micke fanns ofta nånstans. Badade gjorde man i Tynderö. Med farmor cyklade jag till lanthandeln.

Vi hade skaffat en lägenhet på Vikingavägen 63 C i Granlo. Anita bodde intill, min första bästa kompis. Dagis Midälva i Nacksta byttes mot dagis i Granlo; och mot skola. Vikinga- mot Västra vägen 70 A. Farsan var vaktmästare på banken och blev sedan tjänsteman. En viss standardhöjning kunde avmärkas. Mor tecknade skyltar på Forum Reklam, som innehade hela övervåningen i Forumhuset. Sedermera på reklambyråer med kedjerökande tecknare och vrålstinkande ammoniaktuber.

Skolstart med tvekan. Nya kompisen Mikael (”I”) fick hjärntumör och dog redan i tvåan. Han vill ge bort alla leksaker till mig, men föräldrarna hindrade honom.

Flygfoto: Norrlandsbild, 1971.
Via Digitalt Museum och Sundsvalls Museum.

Ågrenska minnen från fornstora dar (om 1879, på ålderns höst). Via Sundsvallsminnen.

– Nå, så småningom hade vi fått med även arbetarna vid verken längre söderut och allesammans samlade sig till Gustavsberg. Där lånade vi pråmar och rådde [sic] oss med brädlappar över till Korsta. I samlad trupp demonstrerade vi så in till staden och till samlingsplatsen.

SÖDRA INFART Parkgatan

Nu till Ågrens minnen från 1879.

– Att jämföra de förhållanden, som rådde då för tiden med dem arbetarklassen nu lever under är som att jämföra den svartaste natt med den ljusaste dag, försäkrar han – och tillägger att han inte vet värre än att höra folk prata om att inte arbetarklassen fått och får det bättre, att den inte vunnit stora framgångar.

 

– På den tiden arbetade vi från kl. 6 på morgonen till kl. 8 på kvällen med avbrott endast för ett par korta matraster. När brådska rådde och brädgårdshamnen låg full av skutor kunde vi få utsträcka arbetstiden till kl. 10 à 12 om kvällarna. Vad vi förtjänade? Ja, vid Strand hade vi 1:80 för dagsverk och mer fick vi inte heller för de dagar som räckt till framemot midnatt. Vintern före strejken stodo många sågverk stilla och till på köpet sattes arbetsförtjänsten ner långt under svältgränsen. Visst jäste det här och där i sinnena, men arbetarna vågade i regel inte knota. Många satte sin enda lit till sin Gud och ledo tåligt, andra slavade som djur utan att tänka på någonting alls. En och annan trodde väl också på möjligheten att framtvinga bättre förhållanden, men de voro alltför få för att kunna göra någonting. Inte en enda tidning fanns på Strand på den tiden om man nu inte räknar med något religiöst blad som höga chefen, grosshandl. Axell, gratis utdelade.

 

– Så en dag nåddes vi på ryktets vägar av underrättelsen att något var i görningen vid andra verk i trakten. Det viskades man och man emellan om att arbetarna lämnat sina arbetsplatser på fastlandet och nu i stora skaror gingo utefter kuststräckan för att få alla med.

 

De drogo förbi Heffners, Ortviken och Tunadal, fortsatte vidare norrut. Någonstans vid Skönvik – eller var det nu var – inskeppade sig den väldiga skaran i pråmar och fraktade sig över till norra Alnön och överallt slöto sig stora skaror till. Överallt stoppades allt arbete. Omsider nåddes Strand. Här liksom på andra håll fanns det nog åtskilliga som av rädsla eller andra skäl icke vågade följa med. Men de uppsöktes i sina hem, plockades fram ur sina gömställen och snart fattades det inte många. Kommo de inte genast hämtades de dagen därpå av de strejkandes patruller.

 

Något tvång eller våld övades visserligen inte, understryker berättaren, men åtskilliga fruktade dock att ställa sig i opposition mot skarorna. En och annan lyckades även hålla sig undan, berättar Ågren, som särskilt minns att en person låg gömd under en brädstapel en hel dag.

 

– Nå, så småningom hade vi fått med även arbetarna vid verken längre söderut och allesammans samlade sig till Gustavsberg. Där lånade vi pråmar och rådde [sic] oss med brädlappar över till Korsta. I samlad trupp demonstrerade vi så in till staden och till samlingsplatsen.

 

Vi hade just kommit till staden på kvällen då vi begav oss i samlad trupp till Svartviksbukten. Avsikten var att ta reda på om de hemmaliggande arbetarna hade så bra livsvillkor att de inte, behövde klaga, menar berättaren, som därmed kommer in på ett av de mest intressanta kapitlen i den stora strejken, ett kapitel som inte närmare berörts i utkomna skrifter. Besöket vid Svartvik har nämligen sitt särskilda intresse därigenom att just vad som därvid utspelades, sedermera togs till förevändning för de många häktningarna. De flesta häktade voro deltagare i utflykterna – ty de voro flera – till Svartvik och anklagades för hemfridsbrott därute.

 

– Vi anlände till Svartvik först sedan de flesta gått till sängs. Men vi väckte dem och de föreföllo, såvitt jag minns, inte alls ovilliga att följa med oss. De berättade att även de – detta gäller särskilt flottningsarbetarna – hade lika uselt betalt som vi andra och dessutom hade de inte ens fått ut sina fattiga slantar på rätt tid. Detta sista blev anledningen till en aktion hos höga chefen. En deputation sändes till honom nästan mitt i natten. Den kom tillbaka med det beskedet att han inga pengar hade. En ny deputation sändes dit – men resultatet blev lika negativt. Då gick vi allesammans till chefens villa, omringade den och det kan ju hända att chefen tyckte det hela såg hotande ut. Resultatet blev i alla fall att arbetarna fick sina pengar!

 

– Under kvällstimmarna hade vi, fortsätter Ågren, gått runt i stugorna och det var sannerligen inte lätt att få tag på alla som av feghet gömt sig undan. En dylik arbetare fann vi gömd i en hopbäddad säng, en annan i en vedbod, etc. Men de följde med till slut.
Ett par episoder från Njurunda hade gamle Ågren särskilt lagt på minnet. Den ena gällde traktens polis. Denne hade fått för sig att han skulle ställa till bråk med de strejkande – man var nitisk även på den tiden – men det skulle han inte ha gjort. Han togs nämligen genast om hand av starka karlar, placerades i täten för de strejkandes tåg och blev fanbärare. Slutligen benådades han och fick löpa sin väg.
 

Ågrenska minnen från fornstora dar (1879). Via Sundsvallminnen.

– Nå, så småningom hade vi fått med även arbetarna vid verken längre söderut och allesammans samlade sig till Gustavsberg. Där lånade vi pråmar och rådde [sic] oss med brädlappar över till Korsta. I samlad trupp demonstrerade vi så in till staden och till samlingsplatsen.

Klökan

Nu till Ågrens minnen från 1879.

– Att jämföra de förhållanden, som rådde då för tiden med dem arbetarklassen nu lever under är som att jämföra den svartaste natt med den ljusaste dag, försäkrar han – och tillägger att han inte vet värre än att höra folk prata om att inte arbetarklassen fått och får det bättre, att den inte vunnit stora framgångar.

 

– På den tiden arbetade vi från kl. 6 på morgonen till kl. 8 på kvällen med avbrott endast för ett par korta matraster. När brådska rådde och brädgårdshamnen låg full av skutor kunde vi få utsträcka arbetstiden till kl. 10 à 12 om kvällarna. Vad vi förtjänade? Ja, vid Strand hade vi 1:80 för dagsverk och mer fick vi inte heller för de dagar som räckt till framemot midnatt. Vintern före strejken stodo många sågverk stilla och till på köpet sattes arbetsförtjänsten ner långt under svältgränsen. Visst jäste det här och där i sinnena, men arbetarna vågade i regel inte knota. Många satte sin enda lit till sin Gud och ledo tåligt, andra slavade som djur utan att tänka på någonting alls. En och annan trodde väl också på möjligheten att framtvinga bättre förhållanden, men de voro alltför få för att kunna göra någonting. Inte en enda tidning fanns på Strand på den tiden om man nu inte räknar med något religiöst blad som höga chefen, grosshandl. Axell, gratis utdelade.

 

– Så en dag nåddes vi på ryktets vägar av underrättelsen att något var i görningen vid andra verk i trakten. Det viskades man och man emellan om att arbetarna lämnat sina arbetsplatser på fastlandet och nu i stora skaror gingo utefter kuststräckan för att få alla med.

 

De drogo förbi Heffners, Ortviken och Tunadal, fortsatte vidare norrut. Någonstans vid Skönvik – eller var det nu var – inskeppade sig den väldiga skaran i pråmar och fraktade sig över till norra Alnön och överallt slöto sig stora skaror till. Överallt stoppades allt arbete. Omsider nåddes Strand. Här liksom på andra håll fanns det nog åtskilliga som av rädsla eller andra skäl icke vågade följa med. Men de uppsöktes i sina hem, plockades fram ur sina gömställen och snart fattades det inte många. Kommo de inte genast hämtades de dagen därpå av de strejkandes patruller.

 

Något tvång eller våld övades visserligen inte, understryker berättaren, men åtskilliga fruktade dock att ställa sig i opposition mot skarorna. En och annan lyckades även hålla sig undan, berättar Ågren, som särskilt minns att en person låg gömd under en brädstapel en hel dag.

 

– Nå, så småningom hade vi fått med även arbetarna vid verken längre söderut och allesammans samlade sig till Gustavsberg. Där lånade vi pråmar och rådde [sic] oss med brädlappar över till Korsta. I samlad trupp demonstrerade vi så in till staden och till samlingsplatsen.

 

Vi hade just kommit till staden på kvällen då vi begav oss i samlad trupp till Svartviksbukten. Avsikten var att ta reda på om de hemmaliggande arbetarna hade så bra livsvillkor att de inte, behövde klaga, menar berättaren, som därmed kommer in på ett av de mest intressanta kapitlen i den stora strejken, ett kapitel som inte närmare berörts i utkomna skrifter. Besöket vid Svartvik har nämligen sitt särskilda intresse därigenom att just vad som därvid utspelades, sedermera togs till förevändning för de många häktningarna. De flesta häktade voro deltagare i utflykterna – ty de voro flera – till Svartvik och anklagades för hemfridsbrott därute.

 

– Vi anlände till Svartvik först sedan de flesta gått till sängs. Men vi väckte dem och de föreföllo, såvitt jag minns, inte alls ovilliga att följa med oss. De berättade att även de – detta gäller särskilt flottningsarbetarna – hade lika uselt betalt som vi andra och dessutom hade de inte ens fått ut sina fattiga slantar på rätt tid. Detta sista blev anledningen till en aktion hos höga chefen. En deputation sändes till honom nästan mitt i natten. Den kom tillbaka med det beskedet att han inga pengar hade. En ny deputation sändes dit – men resultatet blev lika negativt. Då gick vi allesammans till chefens villa, omringade den och det kan ju hända att chefen tyckte det hela såg hotande ut. Resultatet blev i alla fall att arbetarna fick sina pengar!

 

– Under kvällstimmarna hade vi, fortsätter Ågren, gått runt i stugorna och det var sannerligen inte lätt att få tag på alla som av feghet gömt sig undan. En dylik arbetare fann vi gömd i en hopbäddad säng, en annan i en vedbod, etc. Men de följde med till slut.
Ett par episoder från Njurunda hade gamle Ågren särskilt lagt på minnet. Den ena gällde traktens polis. Denne hade fått för sig att han skulle ställa till bråk med de strejkande – man var nitisk även på den tiden – men det skulle han inte ha gjort. Han togs nämligen genast om hand av starka karlar, placerades i täten för de strejkandes tåg och blev fanbärare. Slutligen benådades han och fick löpa sin väg.
 

Söker Du nytt jobb?

Om Du söker nytt jobb? 

Arbeta över hela länet, träffa nytt folk!

Lördagen den 5 mars anno 1853
Norrländska Korrespondenten
(via Sundsvallsminnen)NK53.jpg

Fig 36

1853-03-01 Landskansliet i Härnösand utannonserar skarprättartjänsten för Västernorrlands län

 

Hugade sökande till en Skarprättarebefattning för länet kunna, försedde med betyg om egande god frejd, anmäla sig å Landskansliet inom denna månads utgång.
Hernösand den 1 Mars 1853.
[Norrländska Korrespondenten, nr 18, lördag 5 mars 1853, 1852-03-05]

Bild 1: Notisen ifråga. Via Kb.se och deras söktjänst på svenska dagstidningar.

Bild 2: En skarprättar (dvs bödels-)yxa från 1700-talet. Via bloggen:
http://arkeologiostergotland.blogspot.com/2012/06/orten-ar-fralsad-fran-detta-afskum.html (dvs från Östergötlands Museum)

”Många bodde till exempel under presenningar på Norrmalm. Men en smörgås kunde kosta 1 kr., ett högt pris i våra dagar och en ofantlig summa på den tiden” (Mäklare Fredrik Hägg om branden 1888, och annat)

– Sundsvall före branden var hemtrevligare än dagens Sundsvall, tycker jag. Det var mera idylliskt med alla de låga trähusen, de flesta bara i en våning. Nu är alla hus så höga och man känner sig så liten och tillplattad. Och med branden försvann också alla de små lummiga trädgårdarna som man hade till husen i trästan.
– Kor och hästar var ingen ovanlig syn på Sundsvalls gator på sjuttio- och åttiotalet. Där Knaust ligger nu bodde det ännu i början på 1880-talet en skeppsbyggmästare som hade stor ladugård på tomten, och hans åtta kor kunde man möta varje dag på Storgatan när de var på väg till och från betesmarken.

Ur Sundsvalls Tidning 8 januari 1955 via SUNDSVALLSMINNEN

Svedda noter från Knaust föll ned på fartygsdäck 5 mil bort då stan brann


– Det tog sex, sju år innan det var någorlunda uppröjt efter branden i Sundsvall 1888. på en del håll stod brandruiner till och med kvar i tio år, bara med plank omkring. Och än idag är många av de härjade tomterna obebyggda. Jag låg uppe i Ådalen på beväringsmöte, och först dan efter fick vi reda på att praktiskt taget hela stan hade brunnit ned på midsommardagen. När jag kom tillbaka till Sundsvall igen åtta dagar efter branden rök det fortfarande ur ruinerna på sina ställen.
.
Åttionioårige förre mäklaren FREDRIK HÄGG är en av de få som ännu kan berätta om hur det såg ut i Sundsvall vid tiden för den stora katastrofen. Han är infödd Sundsvallsbo, född på Norrmalm, som förresten skonades från branden, och är av en släkt som har anor i staden sedan dess grundläggning. Den första ”Häggen” hette Lars Larsson Hägg och flyttade till Sundsvall på 1620-talet.
Händelser för 50, 60, 70, och 80 år sedan minns jag hur tydligt som helst, men det som hände i förrgår är det svårare att komma ihåg. Då måste jag tänka efter först. Ja, det är en minnets förslappning som man får dras med på gamla dar, säger Fredrik Hägg med glimten i ögonvrån.
Branden, ja. Det måste ha varit en obeskrivlig hetta, för jag såg att graniten i rännstenarna hade vittrat sönder, och glasen i fönstren hade smält ned och runnit ihop till pölar, som ibland hade stelnat ovanpå graniten och bildat en oskiljaktig massa med sten.
Och av luftdraget som blev av hettan fördes svedda nothäften från hotell Knaust fem mil bort från Sundsvall och föll ned på däcket på ett fartyg, som låg en mil utanför Bremön.

”Svedda noter från Knaust

föll ned på fartygsdäck

50 km bort då stan brann”

– Värre, än bostadsbristen efter branden var matbristen. Tillfälliga bostäder gick ju ganska lät att ordna, eftersom det var mitt i sommaren. Många bodde till exempel under presenningar på Norrmalm. Men en smörgås kunde kosta 1 kr., ett högt pris i våra dagar och en ofantlig summa på den tiden. Genom insamlingar och på annat sätt kom det så småningom hjälp från hela landet. Ja, ända från Amerika kom det bidrag, och hjälpaktionerna pågick i flera år.
– Sundsvall före branden var hemtrevligare än dagens Sundsvall, tycker jag. Det var mera idylliskt med alla de låga trähusen, de flesta bara i en våning. Nu är alla hus så höga och man känner sig så liten och tillplattad. Och med branden försvann också alla de små lummiga trädgårdarna som man hade till husen i trästan.
– Kor och hästar var ingen ovanlig syn på Sundsvalls gator på sjuttio- och åttiotalet. Där Knaust ligger nu bodde det ännu i början på 1880-talet en skeppsbyggmästare som hade stor ladugård på tomten, och hans åtta kor kunde man möta varje dag på Storgatan när de var på väg till och från betesmarken. Det var många som hade sina ladugårdar inne i stan på den tiden, särskilt fiskar[-e-]na. Men så var det också många djur som blev innebrända när den stora ”löpelden” kom. Man hann helt enkelt aldrig få ut dem. Den hårda blåsten gjorde att allt gick så oerhört snabbt, och det lösöre man hann rädda var också lätt räknat. Däremot var det ju bara en enda människa som omkom.
– Allt släckningsarbete var tydligen lönlöst, för brandmännen slängde redskapen i Selångersån och sprang. De kunde inte uthärda hettan, och det förstod man när man såg att pålarna i kajerna vid ån hade bränts av vid vattenytan.
Bem.
Källa: Sundsvalls Tidning 1955-01-08.


Sundsvall_1890
Sundsvall 1890, Wikimedia Commons. Foto: i.u.
Sjögateesplanaden och nya, ”riktiga” Esplanaden.

Två datum att hålla reda på

14/2 SUS föreläsning kl 14 – 1530, Pingstkyrkan 
Om fyra samiska föregångskvinnor 1760-1931.

21/3 NBV – Skönsberg Kurs ***
Samernas historia, regionkurs i två delar och tre dagar.
Arkeologi – Bernt Ove Viklund
Historia – Peter Ericson

*** Julklapp? Presentkort på tre kurstillfällen.
Inkluderar de Luxe-prenumeration på Saepmie Times
samt ingår kalligrafiskt diplom och en exkursion i Timrå kommun
Allt detta för förvirrande låga priset 545 kr inkl moms.

 

”Och hackan högg/och stången bröt/och väggen föll/för kraftig stöt.” Strindberg 1919-21

”Här rivs för att få luft och ljus”

Esplanadsystemet (A. Strindberg – utgivna postumt)

Där gamla kåkar stodo tätt 
och skymde ljuset för varandra, 
dit sågs en dag med stång och spett 
en skara ungfolk muntert vandra

     Och snart i sky 
     stod damm och boss, 
     då plank och läkt 
     de bröto loss.

     Det ruttna trät, 
     så torrt som snus, 
     det virvlar om 
     med kalk och grus.

     Och hackan högg 
     och stången bröt 
     och väggen föll 
     för kraftig stöt.

     Och skrapan rev 
     och tången nöp, 
     att taket föll 
     och skorsten stöp.

     Från kåk till kåk 
     man sig beger, 
     från syll till ås, 
     allt brytes ner.

En gammal man går där förbi 
och ser med häpnad hur man river. 
Han stannar; tyckes ledsen bli, 
när bland ruinerna han kliver.

— ”Vad skall ni bygga här, min vän? 
Skall här bli nya Villastaden?” 
— ”Här skall ej byggas upp igen! 
Här röjes blott för Esplanaden!”

— ”Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? — Det är förskräckligt~” 
— ”Här rivs för att få luft och ljus; 
är kanske inte det tillräckligt?”

Apropå rivningar i Norrmalm och Västermalm i Sundsvall.
Apropå återuppbyggnaden efter stadsbranden.
Men också apropå Cityplanen i Stockholm.

Får man riva gamla byggnader?

Det är uppenbart att stora rivningar skapar stora sår i stadssjälen.
Borde vi inte demokratisera stadsplanerandet?

Diskutera gärna på sidan. Se kommentarsmöjligheterna!

Peter Ericson

Smerlingska Norrmalm Sven Nilsson 1907

BILDEN: Exteriör från Smerlingsta gården, Norrmalm. Sven Nilsson 1907.
Sundsvalls Museum via Digitalt Museum.